Trettio sekunder senare

Rubriken på förgående inlägg måste vara det nördigste jag någonsin skrivit.

Wasadu? Wasabi? Wad?

Jag har en påse wasabiärtor på mitt skrivbord, precis bredvid datorn. Och kan inte stoppa mig själv från att äta dem. Jag tycker inte om wasabiärtor. Helt seriöst. Men efter varje gång jag tuggat i mig en torrärta kan jag inte låta bli att tänka "nämen så äckliga kan dom inte vara" och snaskar i mig en till, och till min fasa hade jag fel. Detta pågår dag ut och dag in i nu en månads tid. Och snart har jag, till mitt eget förtret, ätit 150 g wasabiärtor.

But why?

Vi kommer alla att dö!

Varje gång det regnar för jag ångest. Dödsångest faktiskt. Jag är liksom rädd om hela världen när det regnar och jag är beredd att ta mitt sista farväl av nära och kära. Inte för stt regnet i sig är deprimerande, utan för att varje gång det regnar är jag helt säker, även om det bara småduggar, på att närsomhelst kommer värsta monsunregnet kicka in och det kommer aldrig, aldrig sluta regna. Tillslut kommer hela världen vara översvämmad och typ alla männsikor kommer att dö. Bara några få stackars överlevande kommer att få det betungande ansvaret att dels fortsätta överleva, dels att befolka vår totlat nollställda planet jorden igen. Kära Tellus kommer att se ut som den gjorde i Day after tomorrow, fast tvärtom. Allt står under vatten, vatten, vatten... Flera kilometer ner under vattenytan kan man senare med undervattensfarkoster skymta frihetsgudinnan, sfinxen, kaknästornet... Att allt detta en gång har varit olika kontinenter med olika kulturer och språk känns väldigt avlägset och man tänker tillbaka på en tid när det absolut värsta som skulle kunna hända var börsras och inbrottstjyvar...

Därför ser jag regn som något bitterljuvt.

Så sant, så sant

Love in stereo har just spelats på radio.

Kollega 1: Åh, nu fick jag den på hjärnan...
Kollega 2: Vilken då? Är det Måns?
Kollega 1: Nej, Ola.
Jag: Det är ju samma sak.
Kollega 1: Ja, det har du rätt i.

Ponera följande...

Där jag jobbar kan kunder betala med kort. Betalkort alltså. Då har vi en sådan där liten dosa sär man ska trycka sin pin-kod. Var och varannan männsika försöker sådär lagomt klumpigt dölja hela dosan med handen fär att andra inte ska kunna se vilken kod de slår. Först och främst så är det väl så att om någon grovt kriminell skulle stå bakom dig i kön till ett fik så skulle nog han/hon inte bry sig sådär överdrivet mycket om koden. Om han/hon vill nalla pengar från dig så är det nog större chans att du blir rånmördad än att denne tar sig in i din plånbok, snor kortet, går till typ h&m eller annat ställe där de har slå-koden-system, handlar järnet på ditt kort (som du förmodligen ändå bara har högst några tusen på och let's face it- det är inte mycket pengar för en bedragare) och du inte märker det...
Anyway det var inte det jag skulle säga. Det roliga är att alla skyddar den lilla babs-dosan för alla andra utom mig! Det tycker jag är lite kul. Inte för att jag har någon användning för alla koder som jag likt tvångstankar sparar i mitt sinne, utan mest för att jag kan. Det har blivit lite som en sport för mig, att se om jag kommer i håg diverse koder ett tag. Ingen funderar på att skydda sin kod från mig, som står i kassan. Det svenska folket är dessutom ganska glömska eftersom var och varannan männsika glömmer att ta tillbaka betalkortet bara jag har lagt det på bänken istället för att ge tillbaka det direkt i deras hand. Om jag då memorerar koden till kortet och sedan glömmer kunden det lite tanklöst sådär så skulle jag kunna köpa lite småpylar för deras pengar, och sedan ringa dem lite oskyldigt och säger att jag hittat dennes kort, så framstår jag som en hjälte!

It's the perfect crime!

Är hjärnan dum får kroppen lida

Vi hade en tävling igår. "Vem kan flexa fram fetast vadmuskler"

Jag vann.

Idag är det svårt att gå.

Men jag hatar faktiskt inte dem

Nu har jag sett Let´s Dance reprisen. Vilka stora popstjärnor var inte där, om inte inte älskade E.M.D! Det är något med dom som gör att jag liksom vrider om hela insidan av kroppen när jag ser dom. Don´t get me wrong; jag gillar dom... Eller gillar och gillar... dom är helt okej, men jag vet inte, men det är faktiskt inte okej att ha ett pojkband år 2008. Jag tycker inte det. Hade vi befunnit oss på 90-talet hade det varit mer okej. Men det är vi inte. Sen stör jag mig på att de kallar sig musiker. Man är inte musiker om man inte spelar ett enda instrument och bara sjunger playback-covers. Nej nej.
När jag ändå är inne på E.M.D,, hur moget är det att döpa sin lilla Idol-förlorar-klubb till E M D. Första bokstäverna i allas namn. Det funkade för Abba, men that's it! Det funkar inte för ett pojkband anno 2008.

Faktiskt.