... när hon äntligen fick komma nära och klappa, och till och med sitta på en älg. Tydligen brukar små barn mest skrika och gasta och inte vilja komma nära. "Mest pappor som väldigt gärna vill ha ett kort på det", sa älgkillen. Inte vårt barn. Hon var helt övertaggad från första sekund. Problemet är inte att hon lever om för att hon är rädd, tvärtom, hennes problem är att hon är för taggad. Hon älskar ju verkligen älgar. Älgkalvarna ville leka med henne för hon var så glad och ville kramas och klänga på dom. Och en yster älgkalv är ännu mer livlig än ett människobarn. Så kalvarna fick bara en snabb påhälsning.Däremot storälgarna var roliga. För Ante och barnet. Jag blev nervös. Dom är bra stora alltså. Och snorungen sitter på 600 kilo monster (ja, den lilla älgen), och jag skulle ta kort och hålla mig lugn när barnet poserade bra där uppe. Gav mig bra vinklar och fina leenden och jag fick inte ens med huvudet på älgen på ett kort. Paniklaidback hastade jag undan kameran och ba "ja, nu vill du väl ändå ner därifrån va?" Och skalade av henne från bamseryggen. Hon slet med sig halva pälsen från älgen som hon så fint höll sig fast i. Hon ville ju rida. Själv fick jag ett adrenalinpåslag och diarre.
Och älgen bara stod där och mumsade lugnt på en trädkvist utan att bry sig alls. Fattade inte han att det här var den största dagen i ungens liv?
