Nej, det är ingen vanlig dag...

...för det är Moa-Lies födelsedag!

Och det känns ju faktiskt inte som att det var ett helt år sedan jag klämde ut henne. Helt sjukt lång tid. Jag menar, hon har ju faktiskt hunnit vara med om alla högtider en svensk almanacka har.

Sen när man jämför med hur hon såg ut för ett år sedan (eller ja, sådär kring 22.53 ikväll är det ett år, om jag kommer ihåg rätt) så känns det nog ganska logiskt ändå.





Norrmejerier borde uppdatera...

...baksidan av 1,5 litersmjölken. "Blablabla, skicka in dina kalastips senast den 30 maj..." Jaha, det är augusti. Eller menar dom 30 maj 2013? Framförhållning, i så fall.

Plötsligt...

...blev jag medveten om hur mycket en unge med tillhörande pappa kan stöka ner medan mamman sitter och språkar med gästen i köket...

Det sas att det skulle vara derby...

...mellan Rödå och Hås. Här. Hemma. Och det skulle vara Grejjen med stort G. Världens happening. Äh, tänkte jag. Det kanske kommer tio personer mer än normalt. Men WHAT?

 Ja, alltså, jag iddes ju inte gå längre än till bakdörrn här hemma för att fotografera. Jag och min fjortis-Nikon-zoom, vi klarar oss från fönstret. Jag var helt amazed över hur många bilar som fanns vid plan. Folk var liksom tvungen att parkera långt ifrån och gå. Och lilltjejerna i kafeterian var tvungen att gå ut och ta beställningar över hur mycket kaffe som skulle behövas. Jag förstår att det låter lite töntigt. Eller nej, det gör jag inte. Jag kan inte förstå hur man kan tycka att min tappade haka är töntig. För säkert nåhundra var det där. Alltså, det blev trafikkaos när alla skulle härifrån.

Det är som på Nolia.
Och jag hade första parkett.

Tyvärr har jag märkt...

...att det icket går att uppfostra mitt barn. Särskilt inte när det kommer till bordsskicket. Numera tar den lille terroristen två-tre tuggor, som faktiskt glider ner i magsäcken. Därefter spottas all mat ut. Och det hade väl varit överkomligt om det handlade om ett buuläää-spottut. Som liksom landar lagom vackert i haklappen. Men nej, här snackar vi sprutspott. Alltså så intensivt sprajjande att självaste barnet blir rödblå i ansiktet. Och den som håller i skeden (för om hon får äta själv blir allt så kladdigt...?) är prickig av matrester. Och försöker man prata allvar med henne och säga fy, hånflinar den rackaren. Nu har jag gått över till ignoreringstekniken. Vi får se hur det utvecklar sig.

Sen har vi tandborstningen. Det vette gudarna hur det ska bli accepterat. Hon är så smart. Vill man inte borsta tänderna, knip ihop. Och nu har vi ett barn som jag tror har utvecklat väldigt bra knipmuskler i ansiktet. Eftersom hon matvägrat sen dag ett, typ. Ingen tandborste här inte. Så nu får hon mest vifta runt med den i förhoppnigen att den ska slinka in i gapet. Och tandkräm smakar vidrigt, tydligen.

Sen skulle hon cyklas med härom nyss också. Alltid ska det då vara krångel med det där. Först den mest avancerade fästanordnignen (som iofs inte är så avancerad, men har man aldrig sett fästet förr känns det avancerat), sen sitter självaste sitsen preciiiiis bakom cykelsadeln. Cykeln är väl för stor för fästanordningen, eller nåt. Skitsamma, den sitter fast. Att hon sedan har asset på cyklören fem millimeter från ansiktet får hon leva med. Och bältet i den där sitsten, där måste man vara He-man för att ha en chans. Jag klarade det inte. Men största problemet är ändå hjälmen. Som ska vara i minsta storleken. En såndär som man skuvar ihop i nacken för att få den minsta möjliga. Ja, bra, men självaste ytterhöljehjälmen är fortfarande onaturligt stor i förhållande till ungen. Så den åker i ansiktet påna ändå, eller om man spänner den det hårdaste struphuvudet klarar av så sitter den där den ska. Men då tar bakpartiet i hjälmen i ryggstödet på cykelsitsen, så hon får sitta med hakan mot bröstkorgen istället. Var köper man cykelhjälm til pygmébarn?

Arma värld, alltså.

Det är ändå lite smygkul...

 ...att ha en helt meningslös hobby. Och pardon för nagellacket som valt att sätta sig runt nageln istället för på. Det tar man bort när allt torkat. Synd bara att det tar så lång tid att torka.

Det finns en individ i husållet...

...som verkligen har anammat det här med att utvecklas. Att sätta upp mål för sig själv och sedan långsamt kämpa sig upp. Hon heter Kisse. Hon mjukstartade när hon var liten, och vi bodde i Överrödå, med gräshoppor. Det var det hon jagade, och hon var nöjd med det. Sen insåg hon att hon kunde mer. Och la upp ribban på högre höjd, så att säga. Hon började jaga möss. Gick väl sådär. Hon lyckades fånga, dock inte döda. Det var föga uppskattat hos hennes sammanboende att titt som tätt få tillfälliga gnagargäster. Vi berättade för henne att det inte kunde fortsätta så, utan hon skulle vara tvungen att gå tillbaka till gräshoppor. Hon förstod våra synpunkter, och tillmötesgående som hon är, fullföljde hon våra önskningar.

Sen flyttade vi till hit. Där vi bor nu. Här finns lillpippifåglar. Hoppandes på marken. Kisses naturliga instinker tog över, och sen i våras har hon gång på gång försökt fånga fågel. Det kommer hon aldrig klara, sa vi. Men ändå alltid hejat på. Man kan ju inte krossa hennes drömmar hur som helst. Men nu, alldeles nyss, stod hon i dörröppningen med en liten pippi i munnen. Muerte.

´

För att inte uppröra känsliga läsare vid mitt fotodokumenterade bad jag Kisse liksom dölja sin fångst bara lite. Hon tyckte också det var en bra idé. Att inte uppröra de kräsmagade. Så under morrhåren kan man skymta offret. Dock ville hon gärna inte dela med sig av sin fångst, när jag tyckte att hon inte skulle äta upp den lille döingen. Så hon drog.

Då vet ni det. Kisse har blivit en Killermachine. Det är ju ganska vidrigt, men ändå känner jag en stolthet över det hela. Lillkisse som alltid varit lite efterbliven, och alltid bara velat vara som alla andra, fick äntligen vara som alla andra. Som en revansch från ett mobbat skolbarn. Kisse liten.