Jag läste artikeln om Björn Ranelid i VK...

...och jag har helt nyss fått upp ögonen för den karln. Tack, Melodifestivalhajp! Inte så att jag känner för att läsa någon av hans trehundramiljoner böcker/poem. Men han verkar ju vara så skön. Sådär så man inte riktigt vet var man har honom. Å ena sidan - dra ut stolen åt en fancy lady, å andra sidan - "Jag ÄR bättre än alla andra". Hur kan man vara så? Det är för härligt. Tänk om man hade det självförtroendet. Ego, kan man ju tänka. Jo, det kanske man kan. Men egentligen kanske han är smart. Man är en människa och i slutändan bryr man sig väl mest om sig själv, antar jag. Bara det att alla hymlar med det. Alla, föruom Ranelid. Att folk ogillar honom kan jag förstå, med jantelag och allt. Men, alltså, jag kan inte riktigt ogilla honom.

Han är ju så självklar i sitt tänk, exempelvis i VK angående konkurrensen i Mellon;
"Jag har flest människor med mig i hela Sverige. Jag är den ende de sjunger en sång om i Rix Morgon Zoo. Jag är den ende som har en egen fan club. Jag är den ende som har ett eget pris i mitt namn. De andra kan ju, ja vadå, vad ska de göra? Ställningen är tre miljoner mot noll till mig."
Ja, så uppkäftigt, men ändå inte. Det han säger är liksom bara sant. Inget att hetsa upp sig över. En sanningsägare. Vi trycker på Gilla-knappen.

Om man vill gå på gym...

...men inte har tid/råd/viljan att skämma ut sig helt inför muskelbiffar, så kan man flytta till hus och därmed vara fast med snöskottning. Tycker man att det är drygt att skotta, så kan man bli sambo med en mänsklig snöslunga. Den linjen kör jag på.

Jag ansvarar för att lamporna i rabatten inte dör av snömassorna.
Och att sopa altan.
Bra skit.

Det måste vara Stationslimpa...

...med massa smör. Annars äts här ingenting. (Akta saltet!)

Hon på bilden har för övrigt flyttat hemmifrån. Nu har hon sin egen lya. Ja, alltså, rummet bredvid. Inte en dag för tidigt flyttade hon, kan man tycka. Eller alldeles för tidigt, kan andra tycka. Nu är det, hursomhelst, så skumt att gå och lägga sig. Det är som att hon är död eller nåt. Man liksom känner en tomhet. Vi har ju aldrig sovit själva i sovrummet här i huset.

Kanske, kanske är det det där "mammahjärtat" som jag känner av.

Jag har googlat, men får inget vettigt svar...

...på frågan om varför kor har fyra spenar. Jag tycker det verkar mycket, jag. Dom får ju oftast en, max två kalvar. Även hästar får en-två avkommor, och dom har bara två spenar. Katter och hundar har miljontals spenar, men då får dom ju miljontals ungar på en och samma gång. Det känns ju lite som att alla större djur i regel får en unge. Så kan det ju vara bra att ha en spene till övers. Om det blir nåt fel i systemet, därav två spenar. Men fyra? Det borde, enligt nämnda teori, betyda att kor i regel får tvillingar och behöver fyra spenar för att säkerställa överlevnaden. Men så är det ju inte. Eller kanske har det varit så, och människorna har avlat bort den grejjen? Eller har människor avlat fram maffojuver och multispenar för att maximera mjölkproduktionen? Det undrar jag?

Eller är det så enkelt att kossor inte kan räkna? Och failar i evolutionen helt på egen hand?

Äntligen...

...en onepiece...

"Mammahjärtat"...

...är ett ord som jag aldrig använt det senaste halvåret. Eller ens det senaste året. Då jag teoretiskt sett besuttit ovan nämnda hjärta. Jag måste vara en torftig mamma, som inte ens kan slänga runt ordet "mammahjärta". Jag ser nog mig själv mer som en hona i en flock, än en ömsint moder. Det är inte riktigt min grej att prata pluffenuff.

För "mammahjärta", det är ett pluffenuffigt ord.

Jake och piraterna...

...roar alla. Stora som små.

Och nej, jag frågar aldrig om jag får lägga ut bilder på honom/henne. Det är smällar man får ta.