Vi bör fira idag...

...för idag har jag varit boende här ute i två år. Det är ju väldigt länge. Jag är hypertaggad på att gör en tårta. Mest för att dekorera. Och i morgon blir Lillkarta 6 månader. Bör firas med tårta. Sen är det ju Alla hjärtans dag snart, om inte ens en vecka. Vi bör ha en tårta. Och i morgon är det exakt en månad till Ante fyller år. Tårta.

Ok, det är ingen som kommer äte upp tårtan, men det är ju kul att göra.
Jag måste göra tårta.

Tillslut kan jag visa...

...the incredible skoställ. Med plats för oändliga mängder skor. Custommade av en hyvens man på Rödånäs Snickeri. Som jag lätt hade länkat till om han hade haft nån hemsida. Menmen.

Apropå Bosse...

...så har han fått ett smeknamn som vi känner lite på. Duncan. Det är väl ganska bra kattnamn? Med hyperengelsk accent.

Duncan.

Nu är det upp till kamp...

...Vi vs. Moder Natur. Vill hon ha en fight, ska hon få det. Vi höjer garden och blänger utmanande på henne rakt i plytet. Kom an bara! Give us your best shot! Muckar du? Vi har boa full med ved! Det är som att vädret vill testa oss. Om vi klarar oss i 30 minusgrader. Än så länge är vi värdiga motståndare, tycker jag. Vi vägrar ge oss. Vi går alla ronder med huvudet högt. Inge KO här inte. Elda, elda, elda. Man kan ju ta den lätta vägen och helt enkelt höja termostaten. Men vi är lite som Rocky. Vi ger inte upp utan en fight. Utmanar någon backar vi aldrig. Vi eldar. In yo face, kylan!

It's the eye of the tiger, it's the thrill of the fight...

Tillåt mig presentera...

...min värsta fiende. Eller, det är väl kanske en överdrift. Men vi kommer inte överens. Jag och virveln, som sitter alldeles för långt bak för att håret ska kunna ligga normalt. Det får bli en stram hästsvans bakpåskalln resten av livet. Så får det bli.

Menmen, det är ju inte direkt så hon har afrohår som inte går att kamma av all ångest. *blinkblink* Emma.

När jag har lite att göra...

...så städar jag. Idag var det dock mer en nödvändighet än något annat. Och det alltid spännande att dammsuga med två katter inne. Dom är båda lika tveksamt inställda till snabeldraken. Att Kisse springer runt och är orolig bryr jag mig inte så mycket om. Att Bosse blir nervös har jag mer förståelse för, ty jag ser på honom som något vilddjur som vi lagt våra skyddande vingar över. Som en vild mustanghingst som vi försöker domesticera. Jag ser han lite som en outlaw, på någevis. Som att vi försöker rida in honom. Inte för att han någonsin varit vild. Antagligen. Men jag kommer på mig själv att varje dag tänka "måste gosa med Bosse så han inte blir förvildad". Eftersom det vore the end of the world. Och jag klappar och berömmer när han inte springer iväg livrädd för dammsugarn/skurkäppen.

Dessutom kommer han varje dag in med nya skavanker. Han måste vara argsint av sig och bråka runt med andra mustangkatter, för han är blodig typ varje dag. Och oljig efter att stryka runt under bilen. Ja, man kan ju tänka att han är klumpig när han klättrar upp i sin hydda i garaget, men nej. Han må vara gammal och fet, men han är smidig som en... som... en katt...

Konversation

Jag har ändå skapligt bra koll på vilka som bor i husen i krokarna nu. Förutom ett.

Jag: Vem bor här då?
Han: Hon bakar tunnbröd.
Jag: Jaha?
Han: Ja, hon gör tunnbröd.
Jag: Hon har alltså inget namn?
Han: ...Hon bakar tunnbröd...

För övrigt, när man hoppar hopprep och man failar. Vad kallade man det när man var liten? Jag har för mig att man sa "tapp". Kan det vara så?