Jag tror minsann...

... att vi har avlat fram ett kolikbarn. Fantastiskt. 

Jag älskar...

...namnskyltar/väggdekaler. 

Återigen, vinylahem.se levererar. 

Nu blir jag tokig...

...för det här kan inte vara normalt. Ungen är snäll och lättsam som få. Men hon bajsar och bajsar och bajsar. Enkelt två-tre-fyra gånger mellan varje matning. Nu ligger hon och inte vill sova. Min lösning hade varit att ge två sug till på flaskan. Men då bajsar hon ju. Och sen måste femte bajsblöjan för endast kvällen bytas. Och det orkar jag inte. Men hon kan inte ligga i bajs. Hon kommer inte somna. Det måste bli en bajsblöja. Jag vill inte. Slöseri på blöjor. Det är ingen överdrift. En enda klunk blir en bajsblöja. Inte mycket. Mest fis. Men ändå så man måste byta. Bajs. Jag vill inte. 

Äldre barnets första ord till det yngre

"Hej Bäbisen. Vad heter du? Jag heter inte mamma, jag heter Moa-Lie". 

Så hade hon presenterat sig. Det var väl gulligt. 

Är det här nån gravidgrej tro?

Det är dags för fredagsmyyyyys. 

I mitt fall strimlad vitkål. 

Ändå...

...att vi inte är ute i skogen mer. När man bor i skogen, typ. Det är som... stillsamt. Där finns det ju älgbajs och flugsvamp och kanske till och med troll. 

Jag sitter i köket...

... och sneglar ut mot granntomten. Där befinner sig självaste grannen med tillhörande son. Det ser jag ju. Dom känner jag igen, min lätta ansiktsblindhet till trots. Den andra människan känner jag inte igen. Kan bero på att hon är kvinna. Av nån anledning har jag svårare att känna igen kvinnfolk. Särskilt på håll också. Blindstyre som man är. Så där sitter jag och tittar och kisar en bra stund. Funderar på att dra fram kikaren för att riktigt se vem det kan vara. Inte för att det spelar nån roll vem det är. Grannen kan ha kungen på besök utan att det är min sak. Men det är ju störande när jag inte ser vem det är. Sen är jag ju alldeles för nyfiken för att ha grannar egentligen. Jag är expert på att iaktta, dra slutsatser och allmänt kartlägga folks liv baserat på mina iakttagelser. Jag vill gärna tro detta, och anser det vara en av lina få färdigheter i livet, så låt mig hållas på "jag tror att jag vet allt om alla"-punkten. 

Anyway, där sitter jag och grubblar. 

Jag: Det kan vara NN. 

Ante:  Nä, det är väl MM. 

Jag: Nä, titta på ungen. Storleken stämmer inte med åldern på hennes barn. 

Ante: Nähä, jag får väl gå ut och se efter vem det är. 

Jag: Va?

Ante: Jag går väl dit och säger hej. 

Sen tar han med sig vårt barn, och går över gatan, börjar samtala och ockuperar deras gungställning. 

WHAT!? Vad håller han på med?? Fattar han inte vanligt grannfolkvett? Man tittar i FÖNSTRET länge. Lite för länge. Man kan till och med ertappas med att stirra mellan blommorna på fönsterbänken. Man iakttar och drar egna slutsatser. Men man går ju ALDRIG ut och pratar med dom. Alltså inte när man är i spionerarfasen. Om man råkar vara ute samtidigt, okej. Men inte annars. Han måste ju varit sämst på att spinka när han var liten. "Jag går väl fram och säger hej". 

Alltså, hej "grannen"! 

*vink vink*

Är ni inte glada att fått mig till granne?

Jag är en så bedårande människa. 

Inte alls så skum och otrevlig som jag verkar. Dessutom har jag väldigt, väldigt dålig syn. Så det är lugnt. Jag lär aldrig kunna kartlägga ert liv. Jag ser inte så långt. Så ni är safe. Ville bara säga det.