Allt är relativt

Det har slutat snöa. Överlag i alla fall. Jag har en förmåga att bli svinförbannad på snön. Eller det är väl kanske inte snön jag blir förbannad på, utan mest de som ska ploga gården/parkeringen till mitt hus. Jag menar HUR svårt kan det vara att fixa en liten plogmaskintraktor för att skyffla bort snön som ligger halvmetersdjup precis utanför bilen? Jag vet att det är ett I-landsproblem med oskottat framför bilen. Och jag vet att det är ett I-landsproblem att motor/kupévärmaren inte smälter bort all snö från vindrutan på bilen. Och jag vet att det är ett I-landsproblem att tycka man har pissig bil för den knappt orkar ta sig fram i en decimeter djup snö. Och jag vet att det är ett I-landsproblem att sladden till motorvärmarstolpen knappt räcker mellan stolpe och bil eftersom det är SNÖHÖG där. Och jag vet att folk svälter i afrika, vilket bör sätta mina problem i rätt perspektiv, men det gör det inte. fyi.

För övrigt har jag märkt att nån tattare har med stor sannolikhet slitit av nån viktig tv-kabel tillhörande mitt hus. TV:n pajja kl 12.14. Jag la klockslaget på minnet för om, OM, det är någon som har styckmördat någon annan och, i sitt försök att gräva ner likdelarna med spade/grävskopa, har slitit av tv-kabeln kan det vara bra att komma i håg klockslaget när polisen förhör alla vittnen. Då har de en ungefärlig tid när den döde skulle grävas ner och troligtvis blev mördad nån timme innan. 12.14.

Right up my alley

Jag ska bli en såndär tönt som aldrig stänger av datorn. Jajjebox.

Jag rockar för jag engelskar ner min svenska

Jajjebox, så var man här igen! In the mysteriousbloggworld.

Jag har under en tid funderat på att bli offentlig med mitt klotterplank, och i går bestämde jag mig; I'm going public. Jag har ändrat mitt profilnamn från mitt fiktiva namn, fixat bild osv. Men det absolut viktigaste är att jag kom i håg att sålla bland mina gamla inlägg jag skrivit. För att inte offenda någon så att säga. Dessutom har jag inte skrivit... ehm...fina inlägg tidigare. Nu hadd ja då tänkt mä å skriv mindre aggresivt och mer läsvärt.
HA! Lycka till

Döda datorn!

Nu har jag inte bloggat på quite som time... men ingen läser den här bloggen anyway så det gör ju ingen större skillnad. Men det är väl så att efter ett tag (läs: en mänad) så blir man helt enkelt lite less på att skriva onödigheter.

Tyvärr måste jag medddela omvärlden om att jag, tyvärr, så smått har börjat skaffa mig ett liv på facebook. Facebook! Jag skäms å det djupaste och känner mig lite så där smutsig så fort jag har loggat ut från den vedervärda communityn. Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för mitt svek mot allt jag står för, och hoppas nu att de i alla fall kommer acceptera mig i limbo när jag dör... Om jag ens kommer dit...

Nu återstår bara att döda datorn som vägrar fungera normalt och följa mina flinka fingrar som dansar lätt över tangentbordet när jag kommunicerar med världen runtom via min tomma bloggbubbla...

Trettio sekunder senare

Rubriken på förgående inlägg måste vara det nördigste jag någonsin skrivit.

Wasadu? Wasabi? Wad?

Jag har en påse wasabiärtor på mitt skrivbord, precis bredvid datorn. Och kan inte stoppa mig själv från att äta dem. Jag tycker inte om wasabiärtor. Helt seriöst. Men efter varje gång jag tuggat i mig en torrärta kan jag inte låta bli att tänka "nämen så äckliga kan dom inte vara" och snaskar i mig en till, och till min fasa hade jag fel. Detta pågår dag ut och dag in i nu en månads tid. Och snart har jag, till mitt eget förtret, ätit 150 g wasabiärtor.

But why?

Vi kommer alla att dö!

Varje gång det regnar för jag ångest. Dödsångest faktiskt. Jag är liksom rädd om hela världen när det regnar och jag är beredd att ta mitt sista farväl av nära och kära. Inte för stt regnet i sig är deprimerande, utan för att varje gång det regnar är jag helt säker, även om det bara småduggar, på att närsomhelst kommer värsta monsunregnet kicka in och det kommer aldrig, aldrig sluta regna. Tillslut kommer hela världen vara översvämmad och typ alla männsikor kommer att dö. Bara några få stackars överlevande kommer att få det betungande ansvaret att dels fortsätta överleva, dels att befolka vår totlat nollställda planet jorden igen. Kära Tellus kommer att se ut som den gjorde i Day after tomorrow, fast tvärtom. Allt står under vatten, vatten, vatten... Flera kilometer ner under vattenytan kan man senare med undervattensfarkoster skymta frihetsgudinnan, sfinxen, kaknästornet... Att allt detta en gång har varit olika kontinenter med olika kulturer och språk känns väldigt avlägset och man tänker tillbaka på en tid när det absolut värsta som skulle kunna hända var börsras och inbrottstjyvar...

Därför ser jag regn som något bitterljuvt.