90årskalas makes you think de konstigaste sakerna

Idag har jag varit på kalas. 90 år gammal blev födelsedagsbarnet. Det är ganska hög ålder, det märker man på alla jämnåriga polare till hon med bemärkelsedagen. De pratar om inkontinens, och att "nu börjar det minsann börja kännas blött på stolen". Vad säger man om detta? Det blir lite awkward. Jag kommer inte ihåg hur det känns att kissa på mig, och jag kan inte ens slänga in något halvroligt skämt om det. Jag vet inte jag. Undrar detta problem är allmänt öppet samtalsämne bland gamlingar. Som en annan pratar om olivolja, eller nåt annat trivialt. Jag vet inte jag. Det får mig osökt att fundera över den där lukten som ofta infinner sig hos de äldre. Den där instängda lukten som påminner lite om mandelmassa. Är det urindränkta sittplatser månntro? Nej, troligen inte, men jag kan inte hjälpa att fundera över det.

Gammfolket skiljer sig även från medelåldersfolket på den sociala planet. Det blir inte konstiga pinsamma tystnader hos dem. Det blir liksom inte besvärligt när alla försöker komma på ett nytt samtalsämne. Det bekommer de inte. Det är rätt skönt. Faktiskt. I pauserna mellan samtalsämnena kan man alltid hitta saker att vila ögonen på. Tavlor till en hel armé på väggarna, statyer överallt, levande blommor... You name it... En sån hemtrevnadskänsla som man får hos sin 90-åriga granne är svår att skaka av sig. Jag skulle gärna berätta för henne att jag tycker hon har ett trevligt hem, men det känns ju smörigt. Och bränt smör luktar aldrig gott. Så jag beundrar huset (som självklart är helt dammfritt, 1500 små porslinsprydnader till trots) i mitt stilla sinne, och inser nu att jag hellre framstår som tyst, ohyfsad och tråkig i stället för att göra henne glad och berömma hennes tavlor. Som jag faktiskt tycker är hemskt fina. Broderade som målade, alla tavlor har sin kitschiga charm. Jag vet bara inte hus jag ska framstå som normalt social begåvad och inte smörig/falsk.

Gammfolket ser mig ändå som en slyngel känns det som. Med mörkt hår, skarpa glasögon, svarta kläder (som jag inte alltid har men råkade slänga på mig det i morse) och synliga tatueringar.
Men I don't blame them. De kommer ändå aldrig ändra syn på sånna som jag (med sånna som jag menar jag det tatuerade rocker-folket). Jag påstår inte att jag är helt sönder-inkad, med två ynka verk på synliga ställen, men det räcker för gammfolket. Jag skulle lika gärna kunna dra en sil, sparka katten och tutta på huset innan jag gick därifrån. Det är så det känns. Fast jag klagar faktiskt inte. Absolut inte. Det är hursomhelst de utdöende generationen (ursäkta ordvalet, men det är sant) som fortfarande ser det så. Annars tycker jag det är lite småtrevligt att folk tror att det gått utanför för lilla nörden. Förr var man förbisedd, nu är man fruktad. Jag vet att jag är lite skum som tycker det är OK, men det är så det känns. For now. Men vem vet, tillslut kanske jag blir less på hur folk ser mig och börjar knarka, kniva upp handleder, göra inbrott och mörda folk.

Man vet ju aldrig.