... för att köpa konsoler (som verkar stavas med bara ett L, hur mycket jag än vill skriva med två) till fönsterbänken i vardagsrummet. Som är tre kilometer lång, och behöver stöttas upp lite mer nu när vi har en jumbokisse på brädan. Anyhow, in på Jula och hittar vad jag söker tämligen snabbt. Jag tog två stycken. Efter att jag även råkade jag hitta 10-kronorsvantar som jag tydligen också behövde, gick jag till kassan. Blipblip, betalt och klart. Det intressanta i den här historien är den livskris som sedan sköljde över mig precis efter min sorti från Jula. Just då slog det mig vad jag redan visste innan jag gick in i affären. Jag behöver bara EN konsol. En. Jag tog två. Tankarna när jag tog dom två konsolerna gick så snabbt, så snabbt att jag aldrig hann reflektera över min plötsligt höga ålder. Jag borde ha tänkt som en normal 25-åring. Jag behöver en, jag tar en. Men nä, jag har blivit gammal. Jag tar två. En extra. Det kan vara bra att ha hemma. WHAT? När hände det här? När blev jag 50 år gammal? "Kan vara bra att ha"? Exakt så tänker äldrefolket. Får jag för mig. I alla fall inte en purung människa som jag själv.
Dock glömde tjejen i kassan ta betalt för ena. Så den spelar egentligen ingen roll. Men när jag kom hem var det fel storlek på dom. Så då ligger jag på minus en, ändå.
3 kommentarer:
Hahahaha! Ljuvligt!
Haha va roligt. Inte lätt. Men jag tror det inte ha med åldern att göra utan att man blivit förälder.
Det kan vara det. Jag tänker mig själv som medelålders efter jag fått barn. Och jag kommer på mig själv att tänka efter innan jag använder vissa ord. För vissa ord känns konstigt att använda, eftersom dom känns alldeles för ungdomliga. Fränt.
Skicka en kommentar