Förvåningen när jag var ute på promenad...

...och jag stöter på den nya killen i byn, och det är en gammal barndomskompis från gatan hemma istan, var total. Lite som att se ett spöke. Peka med hela kroppen, stå och gapa lite för länge innan jag ens vet vad jag ska säga. Jag menar, vi vattenkrigade ju mot varann. Jag och Mio mot han och bror. Att vi nu råkar bo i samma by var en skräll, kan man säga.