...då hade vi avklarat första inskolningsdagen hos dagmamman. Folk har frågat mig under en tid nu hur det känns att lämna ungen och börja jobba. Och jag har svarat att det känns helt ok. Och det gör det ju. Men jag har ändå gått och väntat på nån form av ångestchock. Idag kom den. Inte sådär ångest i stil med "åhnej hon trivs inte, hur ska hon klara sig!?". För nej, när vi kom dit i morse kunde hon inte snabbt nog ta sig till dom andra barnen och börja tokleka. Och knappt kolla upp på mig alls. Och då är det lugnt. Men när våra blickar råkar mötas, även fast om hon är lycklig, nöjd, helt i sin värld, och bara vill vifta runt med en legobit - då får jag panik. För att hon faktiskt kan vara lycklig utan min närvaro. Att hon klarar sig själv. Hur kan hon göra så mot mig? Hur kan hon gå från bäääbis till barnunge på 24 timmar? Herregud! Men det är väl bättre det, än att hon skulle skrika sig hes och klänga fast i benet på mig. Men ändå var jag tvungen att tokböla i exakt 1,5 minuter efter att vi lämnat plejset. Så lång tid tar det att köra från där till hem.
I morgon blir intressant. Då ska vi äta där. Det tror jag som jag vill på.
Jag ska nog gå imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar