...av några stycken nu att jag har blivit slö med bloggningen. Ungefär lika många som under den senaste veckan har kommenterat hur långt hår Lillkarta har. Som för övrigt är ganska långt, och den bärs alltid i Justin Bieber-anda. När det ser ut som man har nickat jättejättetvärt neråt så allt hår ligger i en omfamning av ansiktet. Men att klippa kommer inte på fråga. Spännen sitter inte kvar, och snoddar kan vi glömma. Så vi kör Justin-stilen ett tag till.
Anyhow, ska jag kanske bli mer intressant bloggare? Nä, jag skriver om nån tanke här och där. I början av min bloggarkarriär var jag så mer spännande, tycker jag. Sedan jag födde barn handlar mina inlägg till 90% om ungen. Och så får det ju vara. Men jag vill verkligen inte vara en sån som helt tappar sig själv bara för att jag har barn. Och det har jag ju inte gjort. Jag är som jag alltid varit, vill jag gärna tro. Men ändå tjatas den bara om ungen från min sida här. Men hursomhaver, nu ska jag skriva ett inlägg som alla vill läsa med glädje, och det handlar bara om mitt barn och hennes utveckling och vad som händer i hennes/vårt liv. Tänk om det här finns kvar att läsa när hon blir gammal nog att bli arg över att jag har exploaterat henne så hänsynslöst. Ja, det kan man ju fundera över. Äh, nu kör vi. Punktform blir det;
Utvecklingsmässigt så har hon lärt sig gå. Stappligt. Det har väl gjort i nån månad eller så. Dock kan hon inte ställa sig upp utan att ta stöd av något, så hon kryper fortfarande mycket. Prata gör hon icket. Förutom ett väldigt tydligt "dadada"-språk. Jag tror hennes första ord kommer bli "Linda". Det är vår dagmamma. Kanske kan det bli "mamma" eller "pappa". Fast nej. Det tror jag inte.
Stora avbitartångtänder har hon också. Alla framtänder uppe och nere är framme. Jag tycker hon ser konstig ut. Sen har hon kommit på att man kan gömma undan saker. Under soffan ligger alltid sockar och fjärrkontroller (som inte heter fjärrkontroller hos oss. "Zappen" eller "tryckarn" heter det, kom vi fram till) och lego och dylikt. Hon ogillar fortfarande starkt att borsta tänderna. Men vi borstar ändå. Hur noga det blir borstat kan man ju diskutera. En positiv grej är att hon inte riktigt än har lärt sig att klättra upp på saker. Det njuter vi av så länge det varar. Äter gör hon fortfarande dåligt. Men förhoppningsvis lyckas vi i alla fall skaka av oss barnmottagningen nästa vecka. Då ska vi dit på återbesök. Slutat med sondnäringen har vi gjort också. Living on the edge.
Dagismässigt går det bra. Här i byn är det upplagt så att måndag-onsdag är dagbarnen i hemmamiljö hos sin dagmamma med sånt som kan göras där. Leka, utflykter, bärplock och sånt. Sedan torsdag-fredag samlas alla dagmammor och dagbarn i bygdegården och hänger där. Och då är det typ som vilket dagis som helst. Med sådär tjugo-trettio ungar i åldrarna 1-6 år. Och det är så fint upplägg tycker jag. Lite av allt, liksom. Och inskolningen går bra. Jag har slutat grina nu när vi kommer hem. Nu har jag förlikat mig helt med att hon inte kommer vara mig hack i häl varje dag. Och hon har många kompisar hon kan leka med, även om hon är verkar vara en sån som inte har något problem med att sitta själv i nåt hörn med en docka. Men så har vi väl uppfostrat henne. Till nån sorts självständighet. Att inte alltid måste ha nån bredvid sig när hon leker. De andra barnen som håller på att skolas in sitter med sina föräldrar och dolar på. Karta kommer till mig om hon vill nåt, eller gjort sig illa. Annars är det mest andra barn som rycker i mina ärmar där. Vilken fantastisk överflödsmamma jag är. Men jag är väl inte lika spännande som alla leksaker. Så det går bra, kan man säga. Dock har vi inte ätit så mycket där, förutom vid fruktstunden. Och det är väl det som kan vara det största hindret. Men det blir nog bra. Inget barn svälter i Sverige, sägs det.
Klädmässigt sitter inga skor kvar på fötterna!!
Så, då hade jag exploaterat lite här då.
Hoppas det var spännande läsning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar