Det finns en individ i husållet...

...som verkligen har anammat det här med att utvecklas. Att sätta upp mål för sig själv och sedan långsamt kämpa sig upp. Hon heter Kisse. Hon mjukstartade när hon var liten, och vi bodde i Överrödå, med gräshoppor. Det var det hon jagade, och hon var nöjd med det. Sen insåg hon att hon kunde mer. Och la upp ribban på högre höjd, så att säga. Hon började jaga möss. Gick väl sådär. Hon lyckades fånga, dock inte döda. Det var föga uppskattat hos hennes sammanboende att titt som tätt få tillfälliga gnagargäster. Vi berättade för henne att det inte kunde fortsätta så, utan hon skulle vara tvungen att gå tillbaka till gräshoppor. Hon förstod våra synpunkter, och tillmötesgående som hon är, fullföljde hon våra önskningar.

Sen flyttade vi till hit. Där vi bor nu. Här finns lillpippifåglar. Hoppandes på marken. Kisses naturliga instinker tog över, och sen i våras har hon gång på gång försökt fånga fågel. Det kommer hon aldrig klara, sa vi. Men ändå alltid hejat på. Man kan ju inte krossa hennes drömmar hur som helst. Men nu, alldeles nyss, stod hon i dörröppningen med en liten pippi i munnen. Muerte.

´

För att inte uppröra känsliga läsare vid mitt fotodokumenterade bad jag Kisse liksom dölja sin fångst bara lite. Hon tyckte också det var en bra idé. Att inte uppröra de kräsmagade. Så under morrhåren kan man skymta offret. Dock ville hon gärna inte dela med sig av sin fångst, när jag tyckte att hon inte skulle äta upp den lille döingen. Så hon drog.

Då vet ni det. Kisse har blivit en Killermachine. Det är ju ganska vidrigt, men ändå känner jag en stolthet över det hela. Lillkisse som alltid varit lite efterbliven, och alltid bara velat vara som alla andra, fick äntligen vara som alla andra. Som en revansch från ett mobbat skolbarn. Kisse liten.