...är det jag som sköter inredningen. För det mesta. Men jag vill inte köra över min makes åsikter, och jag frågar alltid "vilken tycker du?" när något ska inhandlas. Exempelvis igår när vi funderade på nya gardiner till vårt sovrum, som då gick i färgerna jätteljust, romantiskt, blommigt osv. När jag då frågar vilka gardiner han tycker skulle bli bra pekar han omedelbart på svarta gardiner. Varför? Var finns normaliteten i det? När jag hade kräkts färdigt i intilliggande kuddkorg, frågade jag igen. Med allvarligaste rösten: "På riktigt, vilka tycker du?". Då pekas det på blårutiga köksgardiner. Så vi gav upp gardingrejjen. Idag skulle vi skaffa nytt duschdraperi, för det gamla "såg så nerkissat ut". Alltid trevligt. Jag såg på en gång vilket vi skulle ha. Men frågar ändå vilket han tycker, för husfridens skull. Han pekar på det fulaste med några stjärnor eller nåt på. Så vi tog det jag pekade ut.
Vad jag förstått är det här ganska vanligt förekommande. Det finns alltså en speciell gen som bara återfinns hos kvinnor. Eller lite mer feminina karlar. Den genen som kan se en helhet, och som inte vill att allt ska gå i svart. Svart. Svart. Alltså, när vi skulle inreda barnrummet för vår då ofödde dotter och skulle köpa matta tyckte männen i sällskapet att en svart matta skulle passa bra. I ett barnrum. Varför? Vad händer där inne? Är det enkelspårighet bara, eller är flickemänniskor helt enkelt bättre på inredning? Av naturen, liksom? Helt uppriktigt sagt här uppifrån min höga häst: Det är vi ju. Ja, det finns ju alltid nåt undantag, men ändå...
Kan det vara så att dom innerligt tycker svart är snyggast? Alltid?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar