...den där "JAAAAAA!!"-känslan när nån gör mål. Som tydligen alltid infinner sig vid någon form av sportevenemang med två lag/mål. Jag har aldrig känt sådan glädje över ett mål i nån sport. Det känns lite som om att ett mål ger inte en sån glädje, det är inget varaktigt liksom. Ska vi lista saker som ger mer varaktig glädje då;
- Inga hål hos tandläkaren.
- Bilen gick igenom besiktningen.
- Överlevt åskoväder.
- Har tillräckligt med mjölk i kylen för att göra pannkakor.
- Fick bara reklam i brevlådan idag.
- Det regnar inte.
- Sprillans ny tandborste i hållaren.
Ja, ni förstår. Och det är inte ens "JAAAAAA!!"-grejjer. Om man inte är helt överhajpad på bollsporter, alltså så hajpad så man springer mellan teveapparaterna om man måste byta teve, när får man då känna den där känslan? Den där riktigt innerliga jätteglädjen, som är så intensiv och bubblande, att det enda man möjligen kan göra för att uttrycka sina känslor är att sträcka händerna så högt upp mot skyn som bara är mänskligt möjligt, fylla lungorna maximalt med luft och skrika "JAAAAAA!!" så hela kvarteret hör?
Jag ser en man framför mig i detta scenario. Är det bara män som håller på? Förstår dom inte att hur mycket dom än skriker kommer det inte höras till stadion/arenan där matchen pågår? Och varför går det inte att kommunicera med dom? Varför förstår dom inte är det är jättegenant att sitta bredvid när popcornen flyger och gardiner rivs ner av deras uppigasen-fasoner? Och känns det verkligen bättre att skrika "JAAAAAA!!" istället för att, liksom bara säga ett lite mer diskret "Yes!"? Möjligen med en knuten näve i axelhöjd för att illustrera vilket fantastiskt jobb man gjort som supporter i detta kritiska läge.
Nä, jag längtar tills jag får den där "JAAAAA!!"-känslan. Undrar när den kommer. Jag ska vara beredd från och med nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar