...så skulle det röra sig om känslor.
Känslan jag hissar är det där gosiga känslan man får när man spinkar på sin egen unge genom dörrspringan när hon ska försöka sova middag. När hon tumlar runt i sängen helt obehindrat, sen sätter sig upp synnerligen förvirrat och börjar lipa. Eftersom hon är så pantad så hon kan sätta sig upp, men inte har någon aning om att man faktiskt kan lägga sig ner igen. Så man måste gå in med varma mammahanden och hjälpa, mitt i gråtet, och själv småskrattar man åt henne. Den känslan. "Men lilla gumman"-känslan. Den hissas.
Vad elak jag lät nu...
Känslan jag dissar är när man skär sig i lillfingret när man hackar sallad. Inte just ajaj-känslan, utan känslan som infinner sig mellan skärandet och ajajet. Dom där millisekundrarna innan man får ont i fingret, och man bara kan anta vad som komma skall. När man lever på känslan av att man högg av sig halva fingret. "Det där var inte sallad. Crap..."-känslan. Den känslan kan man må illa av. Den dissas.
För övrigt rinner blodet fortfarande från fingret. Tre timmar senare. Woop woop!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar