...ty i dag var dagen Moa bestämde sig för att klippa sitt hår. Och sin lillasysters. Ja, det var ett obevakat ögonblick. Moa hade lämnat en läppenna på mitt sminkbord. En sån där sommarfräsch rosa nyans, med självaste Frost-Elsa på. En sån penna som man får om man köper liten sminkväska för barn (bara att en sån existerar kan man ju tycka är ett frågetecken) på Rusta att ge i julklapp. Den pennan såg jag bredvid spegeln och tänkte att "den färgen är bra för mig, jag provar".
Så satt jag i godan ro med Frost-Elsa när jag hörde det omisskännliga ljudet av sax mot hår, tätt följt av skrik i högan sky av lillasystern. Även nackskinnet fick sig en putsning, kan man säga. Jag tröstar, samtidigt som jag försöker få Moa att fatta vad hon gjort och att man aldrig någonsin får göra så. Inte klippa hår. Inte klippa hud. Oavsett hur mycket saxar som ramlar över en. Men som vanligt börjar hon också tokgrina eftersom en känsla infann sig i kroppen hennes.
Vera brydde sig ju inte jättemycket. Hon tystnar när det inte gör ont. Moa grinar i all evighet. Så jag försökte få henne att säga förlåt till Vera så vi kunde lämna det bakom oss. Men icke. Hennes exakta ord var "NÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!".
Så jag och Vera satte oss i annat rum. När Moa trodde jag hade ryggen till såg jag henne smyga fram till Vera, lyfta på hennes hår och titta på såret, sen viska "oj, det var inte meningen, förlåt". Och en kram.
Sen var lugnt igen och jag frågade Moa om hon bett om ursäkt. Vad svarade hon?
"NÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar