...vi hade två barn med oss till vår årliga Lycksele Djurpark-tripp. Det kändes surrealistiskt. Nog var väl Vera med förra sommaren? Nä. Men jo, jag har starka minnen av bäbisgrejjer och blöjbyten och tjafs. Men det var väl Moatoa då.
Hur som haver, precis innan tidig lunch här hemma sa jag åt Moa "om du äter jättemycket mat till lunch så far vi på Lycksele Djurpark sen". Hennes respons? "Ja! Ja! Ja! Ojoj vad tokigt. Nu blir jag taggad". Sedan inhalerade hon nästan sin mat, sen for vi. På djurparken var hon typ exemplarisk. Inget gnäll och skrik. Bara hyperlycklig över att åka runt parken i tåget, klappa getter, åka karuseller och rida häst. För övrigt, hon är typ begåvad ryttare ändå. Största ponnyn, höll lite slappt i sadelsnöret och var så lugn. Även fast ponnyn var typ helt tokig, gnäggade och började vingla runt som taggade hästar gör. Ni vet, så pass att man tar ett varv runt sig själv. Så pass att jag som bredvidgående förälder parerar upp häststjärt också. Moa fattade väl inte att ponnyridningsponnysar inte brukar bete sig så. Hon ba "Men hästen, lugna dig nu". Cool.
Vera, hon var helt övertaggad hela tiden. Den där rundturen i "tåget" var typ det bästa. Hon skrattade och studsade och stojade. Helt jätteglad. Jag är så tacksam över att hon är så lättsam av sig. När vi gör saker är det liksom aldrig gnäll. Aldrig. Hon är så glad bara. Särskilt i hjälpsamma tyska servitriser på Lappkåts-restauranger. Lite gnäll fick vi från henne sista kilometerna hem. Men då hade hon solen i fejjan, så...
Och jag min dumbom trodde Moa skulle somna på studs när vi kom hem. Så blev ju inte fallet. Men men. Fin dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar