Typisk I-landsgrej...

...är ju att ha tv. Det har vi/jag. Jag har alltid haft tv och lär nog alltid ha det. Det är en vana. Jag vill se riktig tv. Zappa mellan kanaler som jag alltid gjort. Jag kommer från stan, och där har man vanlig hederlig kabel-tv. Nu bor jag inte i stan längre. Här ute i obygden där jag numera huserar är det standard med parabol-tv. Så det har vi.

Bara det att vår parabol har alltid suttit längst upp, längst ut på taket. Och den har alltid suttit halvdåligt, haft ett dåligt parabolhuvud och haft extremt dåliga kablar. Vid minsta lilla snö eller regn eller blåst har kanalerna försvunnit.  Så upp på taket och tjollra och vrida och vända och försöka få till det igen. Så har vi levt i några år. Inte optimalt för en tv-folk som jag. Konstgjord andning kan man väl säga att vår tv har levt på. För någon vecka sen försvann i princip alla kanaler. Ibland funkade nån kanal, ibland funkade ingen. Ett stressmoment i sig. Så det där vi skjutit upp ett bra tag, att byta ut allt, var vi tvungna att ta tag i.

Så igår var en fantastisk man här och flyttade parabolen till mer lämplig höjd, drog om alla kablar - från parabol, upp genom taket, tvärsöver vinden, ner genom taket, in genom husväggen och vips - så hade vi tv igen. Och det är så fantastisk känsla. Nu spöregnar det, och jag kan se på tv ändå.  Värsta lyxen. Annars har jag typ fått ångest bara för jag vet att vi måste fixa det här med parabolen på riktigt nån gång.  Och bara att slå på tvn har påmint mig om vad vi borde ta tag i.

Visst är det fjantigt? Jag vet att man kan se tv via internet, dator, whatever. Men det blir ju inte samma sak. Jag behöver tv. Och det är ju inte så att jag har gått under när vi inte kunnat se tv, men det är en sån sak som hängt över mig så länge. Det måste ju fixas, vi betalar ju för abonnemanget. Men nu så. Nu är det gjort. Och jag är så fruktansvärt nöjd. En kilometer kablar från vardagsrumsgolvet försvann. Allt funkar. Och jag är så nöjd.

Det var bara det jag ville säga.
Jag är nöjd.
För jag kan se tv.
Fjantigt.