...när dom bygger koja över typ hela vardagsrummet. Det är mer som ett fort. Jag får panik. Var sak har sin plats, är mitt mantra. Och då möts jag av det här. - Titta mamma!!! En koja!!!
Och jag ba:
- Ja vad ballt! Ska vi plocka bort den? Nu?
Okej, pappan och barnet får leka ett tag. Sen river vi. Ante får plocka undan. Han bör ju få tillbaka allt till sin plats, det är ju han som har dragit fram allt.
Han kommer inte lägga undan alla filtar han dragit fram. Jag lovar. Efter dom här åren tillsammans börjar jag veta exakt vart han sneddar i hörnen. Så att säga.
Nädå, det blir säkert undanstökat. Blir det inte det, och man subtilt påpekar det några timmar senare, får man svaret "Jamen, jag var preciiis på väg dit och göra det nu". Jovisst.
Nädå, det blir säkert undanstökat. Hellre fria än fälla.
Kojan var ju stor och konstig i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar