Men annars - helt olika. När den större var mindre tyckte jag att hon var världens enklaste unge, bortsett från att hon inte åt. Annars var det så lätt att ha med henne att göra. Men såhär i efterhand, i jämförelsens anda, var hon dryg. Men hon åt ju som sagt inte. Alltid lite missnöjd. Den här bäbisen äter och är alltid glad. Nu när vi inte har kolik med i spelet längre. Behöver hon sova kan man lägga henne var som helst, och hon somnar. Inget massa onödigt vaggande. Skulle hon ha en sämre sovardag kan man hålla henne i famnen så somnar hon. Hon växer och gror. Hon är social och tycker att alla är skitroliga. Pratsam och skrattar hela tiden. Så var inte Moa. Jag trodde hon var sån, men icket. Hon hade väl kanske mer hispiga föräldrar som bäbis. Men det är komiskt hur olika dom är. Eller ja, det dom är lika på är väl att dom båda klarar sig själv ganska bra. Moa kan leka självständigt och tycker det är okej ett tag. Hon är inte asocial, som jag, men ändå rätt lättsam unge. Bäbisen kan sitta/ligga själv ett bra tag utan större gnäll om det skulle behövas.
Det enda kruxet är ju det där med att bäbis vill vara vaken på kvällar. Det var aldrig Moa. Men det vänder väl så småningom.
Det är kul att jämföra. Stackars barn som alltid kommer att bli jämförda med varandra av sin mor. Men det släpper väl också så småningom. Men än så länge ska jag fjanta mig med bäbistjaffs och barnprat och jämförelser och sånt som ingen bryr sig om. Det här är min sista bäbis. I alla fall på ett bra tag. Så jag går all-in med tjaffset.
Hoj!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar