Varsågod, Världen!

Gammal vana trogen tänkte jag dela med mig av det finaste ögonblicken en människa kan uppleva; att få barn. Att befolka världen. Att se en liten försvarslös flicka göra sin entré. Att man som mamma är villig att slita sönder sin egen kropp för sitt barns liv. Att uppleva den kärleken. 

Nä, jag skojar bara. Det är helt fantastiskt att föda barn. Men det är ännu mer fantastiskt att se dom växa upp. Där kommer den största kärleken, och det är där det kan bli jobbigt. Att uppfostra.

Hur som helst, här är min senaste förlossningberättelse. Enjoy!

Jag hade ju som bekant haft högt blodtryck i princip hela graviditeten, vilket hade hållits i schack med medicin under en längre tid. Men så kom den sista tiden av graviditeten. Med alla besvär; GBS, urinvägsinfektioner gång på gång, känslan av att vara sjuk hela tiden, och som kryddan på moset – det höga blodtrycket kom tillbaka. Dock var det aldrig fara för havandeskapsförgiftning, men ändå. Så jag hade varit hos min barnmorska stup i kvarten för att höja min medicinering, det slutade med att dosen tredubblades utan effekt. På lördagen den 27 september skulle vi kl. 10 infinna oss på förlossningen för att kontrollera blodtrycket. Någonstans kändes det väl som att vi skulle få bli igångsatta, eftersom jag i ärlighetens namn inte mådde så bra av blodtrycket. Så vi tog med BB-väskan, saker till Moa-Lie och sådant och dumpade henne hos mamma och pappa.

Parkerade på korttidsparkeringen utanför södra entrén på NUS, föga medveten om att bilen kommer att stå där i några dagar och sakta ticka parkeringsböter allt eftersom. Nä, OK, 350 spänn i böter kostar det att föda barn.

In på förlossningen, CTG-kurva och blodtryckskoll. Barnet mådde bra och jag hade ändå lite sammandragningar (som jag inte kände av alls). Blodtrycket var självklart fortfarande högt, så läkaren tyckte att ”vi kör igång det här idag”. Tydligen tyckte dom att vi skulle passa på nu, eftersom vi antagligen ändå förr eller senare skulle bli igångsatta (jag har ju en tendens at gå över rätt många dagar när jag ändå håller på, och det skulle jag aldrig klara) och just då hade dom inte så mycket på förlossningen/BB. Så vi blev inskrivna och jag fick min första shot Cytotec. För att mogna livmodertappen och typ sätta igång lite mer sammandragningar. Sen insåg jag hur hungrig jag var, då vi icke inmundigat lunch. Så vi gick ner till centralhallen, käkade hamburgertallrik och handlade lite nattamat som Ante kunde ha att tugga på. Vi fattade ju att vi skulle bli kvar en stund. Sedan upp igen på förlossningen, ta lite mer Cytotec och flytta in till ett förlossningsrum för att vänta. Så fortsatte det hela dagen. Fem shottar Cytotec ska man tydligen få, med ökad styrka om inget händer. Efter den fjärde supen började jag ändå få sådana sammandragningar som jag måste oja sig igenom lite grann. Inte så jag tyckte det gjorde ont, men ändå märkbara. Så jag fick inte mer Cytotec. För vi vill ju inte ”framkalla värkstorm”. Och nu var klockan runt 20 på kvällen, så de tyckte att vi skulle avbryta för att fortsätta på morgonen igen. Ante fick en säng, jag fick sömntablett och vi somnade.

Vid 03-tiden vaknade jag av att jag fick lite spontana värkar, som faktiskt höll i sig. Fortfarande inte särskilt jättestarka, men nu började det kännas mer i alla fall. På morgonen kom personalen in och bara ”GOD MORGON!! Har ni sovit gott?”. När jag sa att jag hade haft värkar sedan 3-tiden undrade dom varför jag inte hade ringt på dom. Jag tyckte inte att förlossningspersonalen hade något med mina nattliga värkar att göra.

Efter det hände inte så mycket fram till typ 10-tiden, då en läkare kom och fingrade på mig. 3 cm öppen var jag då. Det fattade inte jag. Jag hade ju knappt känt något? När hon väl var där inne så tog hon hål på hinnorna och satte skalpelektrod på ungen. Barnmorskan påminde mig om att kissa med jämna mellanrum också. Så jag ställde mig upp för att besöka damrummet, och vattnet rann. På mina fina rosa sockar. Jag sa till Ante att han skulle dra av mig sockarna, och han svarade ”Ok. Meeen! UUSSCH!” och jag ”ska jag göra allt själv eller?”. På toan såg jag att vattnet inte var sådär fint som man kan tänka sig. ”Alltså… är det bajja?” var min fråga. Jo, så var det. Ungen hade bajsat i sitt fostervatten. Men det skulle inte vara någon fara. Jag hade ju fått för mig att det skulle vara värsta ”Oh herregud!! Bajs!! Akutsnitt!!”, men nej. Efter detta blev väl värkarna lite starkare. Men inte så farligt. Barnmorskan frågade hur jag hade tänkt mig med smärtlindring. Och alltså, ärligt, såhär kände jag: Det må vara hur knarkigt som helst, men jag ville leka lite med lustgasen. Den är ju så himla härlig. Inte särskilt smärtlindrande, men alltså… härlig ändå. Man får fokusera lite på masken istället för värkarna liksom. Så den ville jag hinna med. Mest för knarkkänslan. Sedan så ville jag ju prova på epidural också. Det ville jag ju förra gången också, men det hanns ju inte. Den här gången kan jag ju försvara mitt epiduralval med att allt var så utdraget och hemskt, och att jag inte hade krafter kvar och behövde vila. Det kunde ha varit så. Men egentligen ville jag nog mest testa. För att ha gjort allt liksom, allt från snabba intensiva förlossningar till långa smärtfria. Men hur knarkig är OK att vara?

Så tillbaka till frågan hur jag ville bli smärtlindrad. Jag vacklade lite om hur mycket jag skulle faktiskt utnyttja alla smärtlindringar. Jag menar, det ska ju kännas att föda barn. Så jag svarade att det är ”rätt lugnt, jag har ganska hög smärttröskel”. Och barnmorskan svarade ”Jo, jag märker det. Många vill ha bedövning för länge sen. Men säg bara till om du vill ha lustgas. Det är helt OK”. Och jag bara ”Aaaamen, får jag den då. Tihi”. Sen puffade jag gas ett tag. Dock blev det inte särskilt länge. För nu skulle vi ryggbedöva och köra med lite värkstimulerande, så vi skulle bli klara någon gång. Så narkosläkaren kom och sa att det skulle göra ont att lägga bedövningen. Jag kände inte mycket. Sen kände jag ännu mindre. När bedövningen började verka. Alltså, föda barn med ryggbedövning – enkelt. Det är nästan lite fuskkänsla. Man känner ju inget. Man kan ju sova igenom värkar. Gött.

Vid 13-tiden, tror jag det var, kollade dom min livmoder. 6 cm öppen och kanter hit och dit och, läst mellan raderna, ett tag kvar. Dessutom låg ungen rätt högt fortfarande, så jag fick sitta på en boll. Där började det göra ont igen. Inte i livmodern, utan i röven. Kändes det som. Sånt tryck/ont bakåt/neråt kommer jag inte ihåg från förra gången. Så jag antar att ungen besökte fru Svanskota på vägen ut. För i skrivande stund har jag fortfarande rätt ont överallt. Bäcken, rygg, allt.

Sen gick allt så snabbt. Någonstans, along the way, kom jag upp i sängen igen. 8 cm öppen. Typ två värkar senare, kl.13.50, råkade jag säga ”jag måste krysta”. För nu behövdes det. Och barnmorskan ”Nej, andas igenom någon värk eller två, så barnet kommer ner”. Det var ju jättelätt. När hela kroppen säger ”krysta” och det ska inte göras. Jättelätt. ”Jag MÅSTE krysta”. ”OK, krysta på du bara”. Så jag tryckte på. Navelsträngen hade hon runt axeln på något vis. Jag kände att dom meckade på där nere, och i mitt sinne tänkte jag att hon hade fastnat med axlarna på vägen ut. Men jag behövde knappt ta i något mer innan hon slafsade ut, kl. 14.01 den 28 september. Helt täckt i grått fosterfett. Trevligt.

Sedan fick vi fikat, duschen och rullstolen upp till BB. Där vi var tvungen att stanna i 48 timmar. Bajsvattnet orsakade någon extra kräkning, men framförallt snudd på feber och hög andningsfrekvens. Men vi undvek infektioner och allt stabiliserade sig natten mot tisdagen, och vi tog beslutet att vänta dom sista timmarna innan vi fick göra alla standardprover som ska tas innan vi gick hem. Barnen måste vara 48 timmar då ser ni. Annars måste man tillbaka till BB hemvård. Så vi väntade. Exakt, exakt kl. 14.01 på tisdagen lämnade vi vårt prov. Den drog vi.

Så gick det till. På ett ungefär. När hon föddes. 

Anna Vilma Vera.