Vidare med trotsen...

...så hände detta: Barnet kan inte gå i pyjamas hela dagen, och ska därför klä på sig. Måste välja kläder själv. Valet blev inga byxor, tillsammans med Bamsetröjan och Djurtröjan. Jahapp. I ett slugt ögonblick fick jag henne att välja mellan tröjorna. Bamsetröjan vann. Och ett par svarta leggings gick hon med på också. Vi gick för att sätta oss i soffan och klä på oss. Bamsetröjan gick på. Men sen skulle hon ha Bamsebyxorna också. Vi har inga, och har aldrig haft, några Bamsebyxor. Utbrottet är ett faktum. 

Jag: Följ med mig till garderoben och visa vilka byxor du vill ha. 

Hon: NÄÄ, Bamse!

Jag: Jag vet faktiskt inte vilka byxor du menar. Du måste visa mig. 

Hon: Neeeej, pappa vet!

Jag: Pappa är inte här, du måste visa mig.  

Hon: Nej, jag gör själv. 

Barnet gick iväg och skrek att jag skulle "stanna där", dock nådde hon inte till byxhyllan och jag fick göra entré igen. Jag la tillbaka dom svarta leggingsen, som inte passade sig, i garderoben. 

Jag: Vilka byxor vill du ha?

Hon: Inte byxor! Pocahontaströjan. 

Jag: Du har ju Bamsetröjan på. Vill du byta? Då gör vi det. 

Hon: Neej, Bamsetröjan!

Jag: Ja, då tar vi på den. Vilka byxor vill du ha?

Hon: Dom svarta!

Ja, det var ju dom du hade hela tiden. Helt onödigt utbrott (som var lite mer intensivt än vad min mediokra text ger sken av) endast så hon ska vrida allt till att få sin vilja igenom. Att det var hon som valde byxor. Ingen annan. 

Det är knappt ens irriterande längre. Jag är mest fascinerad att hon orkar vara så upprörd hela tiden. Sen är själva problemet oftast nåt jag måste hejda mig för att inte skratta åt...