När jag var liten...

...och bodde hemma på Teg hade vi varsin häst. Ja, alltså, dels hade vi ju stallet uppe vid Ekmans, där vi nästlade oss in och tog hand om typ varenda häst. Inget seriöst som att rida/köra hästarna, vilket är logiskt eftersom vi var väl typ 7-8 bast, och jag skulle aldrig själv ens släppa ut en hund tillsammans med ettriga småungar. Så vi ryktade och mockade och fyllde hösäckar och allmänt slavade och tyckte det var jättekul. Nån egen, livs levande, häst fattade jag ju att jag aldrig skulle få. Så fantasin födde fram den närmsta en häst man kan komma; cykeln. På kvällen skulle den in i förrådet (läs: boxen), torkas av (läs: ryktas), läggas en handduk över (läs: få ett täcke på sig) osv. Rida gjorde man om dagarna. Alltså cyklade. Runt, runt i området. Jag kom ihåg att växlarna på cykeln representerade olika gångarter. Typ de lägsta växlarna var skritt, trean var trav, fyran var arbetsgalopp, femman var nästan sken. Då gick det fort.

Hoppning var det vi tränade med våra hjulbenta hästar. Vägbulorna längs Ringvägen var hoppen. Dom faktiska ridlektioner jag tog varje fredagskväll lärde mig hur man skulle hoppa. Samla in hästen (läs: bromsa) strax innan. När vi hoppar måste den ha längre tyglar så den kan sträcka på halsen och använda kroppen rätt (läs: släpp styret). Efter hindret - klapp och beröm.
Det här sitter kvar i ryggmärgen, förstår ni. I vuxen ålder har jag bytt ut min futtiga cykel-ponny till värsta ardenner-skodan. Ja, jag tror min bil skulle vara lite ardenner om den vore häst. I alla fall nån kallblodig arbetshäst. Den är ändå fyrhjulsdriven. Mina teoretiska hoppkunskaper vaknar till liv när jag kör Ringvägen. Saktar ner innan hindret (läs: bromsar), långa tyglar över hindret (läs: släpp ratten), gärna stå i lätt sits (läs: luta sig lite framåt i sätet) och liksom följer med över hindret. Jag känner verkligen hur jag låter bilen ta hindret precis så den själv känner. Liksom utnyttja alla sina muskler för optimalt resultat. Alltid mjukt och smidigt. Världscup-klass.

Nä, jag beter mig inte efterblivet överallt där jag kör. Då hade jag ju krockat överallt. Bara Ringvägen. Två vägbulor. Två hinder. Det är det enda som krävs i ett barnasinne.

Det är ju fantastiskt.