...jag sitter på morgonen med juicedunken. Planerar ett glas. Fruktköttet lägger sig på botten. Måste skaka. Skakar tvärt. Locket inte på. Juice överallt. "Sisten lorten stänger porten" gäller tydligen inte för min andra hälft och för juicen. Bitter, men bara att torka.
Vid middagen har jag öppet läge för payback. Jag gillrar en fälla. Pipmuggen som ungen dricker ur är halvfull med mjölk. Diskret skruvar jag av locket, och lägger det varsamt tillbaka. Karln plockar undan från bordet. Sista grej att plocka undan; Den stora minan. I ett huj tar han tag (alldeles för hastigt och slarvigt) i muggen, slinter på fettet som kladdats runt den och tappar ut mjölken. "AHAHA! Hämnden är LJUV!". Det säger jag högt. Självsäkert. Segrande. Och låter honom torka upp mjölken.
För inte alldeles för länge sen gjorde jag nåt liknande. Dock kommer jag inte ihåg vad han hade gjort för att förtjäna min hämnd. Det var en morgon jag skulle till jobbet innan alla andra tagit sig ur sängens oöverträffade makt. "Släpp ut Sindy" säger karln. Annars har hon en benägenhet att krafsa alldeles jätteirriterande på ytterdörren. Ofta i kombination med jamande. Synnerligen irriterande. "Ja då" sa jag. När jag sen skulle ut genom dörren tittade katten, med sina stora hypnotiserande ögon, in i mina. Sådär hoppfullt. "Stanna här" viskade jag, och smet ut genom dörren. Efter en sisådär 15-20 minuter fick jag ett sms. "Du släppte inte ut Sindy". Moahahahahaa!
Det är tur han bara skrattar åt mig. Och det faktum att jag ens ids planera hämnd. Det är min spänning i vardagen, det.
"Ids". Är det ett ord?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar