...längs väg 363. Verkligen. När dom först valde att bryta upp hela vägen längs med Rödå, då började jag få lite känslor för det här med Vägarbetet på 363:an. En liten förälskelse, sådär. Så att man fortfarande kunde hålla sina känslor inom sig. Höljt i dunkel. När då gubbarna som utförde det hela gick på semester, och lämnade mig i sticket med världens gropigaste och stenigaste väg, då övergick min förälskelse till kärlek. Det måste varit då. När jag och grusvägen fick spendera massor av tid tillsammans helt utan störningsmoment, såsom exempelvis asfaltläggare och sånt annat som ofta kan upplevas som jobbigt i ett sånt tidigt stadie i en kärleksrelation. Slutligen, efter många bråk med Vägarbetet på 363:an, togs det en paus i vårt förhållande med varandra. Asfalten kom på plats. Och jag trodde vår kärlek var ett minne blott.
Men nu har våra vägar korsats igen. I Hissjö. Där Vägarbetet på 363:an nu är på plats igen. Där vi får spendera mycket tid tillsammans - än en gång. Även där är asfaltsläggarna i farten . Och spärrar av vägen i skov, liksom. Ibland kan man köra utan krångel. Oftast får man vänta i en femtiobilars kö i tio minuter, sen bli sinkad hela vägen in till stan. Gärna på morgonen när man snabbt och smidigt ska ta sig till jobbet. Allt för att jag och min stora kärlek - Vägarbetet på 363:an - ska få så mycket tid tillsammans som möjligt.
Men jag är minsann lite otrogen mot Vägarbetet på 363:an. Vägarbetet i Ersbodarondellen väcker exempelvis stora känslor när vi möts. Likaså Vägarbetet längs Kolbäcksvägen. Det är svårt att hålla sig till en sann, stor kärlek när det finns så mycket av dom ÖVERALLT!
Jag måste nog lämna kärleksförhållandet. Det tär på mig. Äter upp mig från insidan.
Men det är ju upp dom som föste ihop mig och Vägarbetet från första början.
Det måste bli ett slut på det här.
Lägg in femman nu, asfaltkillar!
1 kommentar:
Haha, du är underbar!
Skicka en kommentar