Vi hade gått och väntat på Lillkarta sedan den 26 juli och inget hände. Jag hade accepterat att vi nog aldrig skulle få se vår unge, utan den skulle helt sonika välja att aldrig bli född. Att vi skulle bli föräldrar var en väldigt avlägsen tanke just då, även fast vi hade haft hundra år på oss att vänja oss vid det hela.
Självaste förlossningsarbetet startade väl egentligen lördagen den 6 augusti, det var då jag började känna av småvärkar med typ 7 minuters mellanrum. Trevligt, tyckte jag, nu skulle jag ju föda snart. Dagen gick och vi välkomnade nästa kalenderdag, söndagen den 7 augusti. Tiiidiigt på morgonen där tyckte jag det blev drygt att jag inte kunde sova. Jag tyckte väl att det gjorde ont också, men såhär i efterhand vet jag att mina småvärkar i det stadiet var småpotatis jämfört med the real deal. Så jag tänker hoppa över den detaljen :S Anyway, inne på förlossningen fick jag sitta med CTG i en fåtölj. Dom har jättesköna fåtöljer där man ska sitta med CTG:n hookad. Så fick vi sitta där med mätarna och kolla på skärmen när värkarna kom och höra hur bebisen tacklade dom. Efter nån halvtimme kom Tant Amalia in igen och skulle tafsa på mig, invärtes, för att kolla hur befogad hon var att skicka hem oss igen. 3 cm öppen var jag då. Och även om jag hade värkar var det "inga barnafödarvärkar", sa hon, så jag kunde få i mig lite knark så jag skulle få sova lite grann i alla fall. Det tog jag emot, och vi lullade in på ett rum där jag fick sova till dagen efter/senare den dagen. Ganska så najs med smärtstillande i det läget, tyckte jag. Dock stannade värkarna av helt av min sovstund, så det var bara att ta sina grejjer och åka hem igen.
Framåt kvällen den söndagen började jag väl känna av det hela igen, men nu hade jag ju skämt ut mig en gång på förlossningen, nu hade jag i alla fall tänkt stanna hemma tills jag nästan kunde fånga ungen själv på vägen ut. Men vi hade ju faktiskt sedan tidigare en tid på specialistmödravården för undersökning och bedömning om igångsättning dagen därpå, måndagen den 8 augusti.
På spec. mödravården sa den helt oresonliga doktorn att det inte var någon fara med barnet och att vi allt kunde vänta några dagar till med igångsättning. Så jag grinade järnet över det nederlaget, men fick tid för igångsättning som skulle ske på torsdagsmorgonen, den 11 augusti. Sen ville han vara snäll, så vi skulle få komma in på kvällen på onsdagen innan för att få lite mer knark så jag skulle vara utvilad till förlossningen. Meeeen, så mycket traagiskt utdraget allt blev, tyckte vi. Det var bara att åka hem. Så måndagen gick åt medan jag tacklade mina småvärkar, som jag i det här laget hade vant mig vid och inte tyckte var så farliga utan mest störande för man kunde ju inte göra någonting alls utan att bli avbruten var 5:e minut.
Natten mot tisdagen den 9 augusti blev lite drygare, jag tyckte det blev lite mer kräm i värkarna, och på morgonen var det en redig pärs bara att ta sig ur sängen. Magen blir som öm efter några dagar med värkar. Men jag satte på tjurskalln och vägrade åka in på förlossningen, även fast Ante och mamma tjatade. Men så framåt eftermiddagen insåg jag att jag stod inför ännu en natt utan sova, utan att Alvedon skulle hjälpa, och utan att dom där sketna pillrena jag fått från förlossningspersonalen vid tidigare tillfälle skulle hjälpa. Så jag ringde till förlossningen och sa som det var: Att jag var less, att jag ju skulle börja min igångsättning påföljande dag och jag mest ville komma in för att få mer knark så jag kunde sova. "Kom in, kom in", sa hon i luren, och vi drog till Lassa med mamma som trogen chaffis. Och alltså, det är sant som dom säger, det är inte så roande att åka bil med värkar.
Väl inne på förlossningen (där vi borde fått klippkort nu kändes det som) fick jag sitta i finfåtöljen igen med CTG:n fastspänd. Nu var värkarna i alla fall lite mer starka än några dagar tidigare.Sen kom det en gumma som arbetade där och undersökte mig. 4 cm öppen var jag. Inte mer. Men hon tyckte att om jag hade tillräckligt med krafter, så skulle dom ta hål på hinnorna sen skulle vi köra. "Ja, tack", sa jag.
Strax innan kl. 18 hade vi fått ett rum på förlossningen, och jag fick en paj att äta. Den var äcklig, så jag åt bara knäckebrödet. Eftersom att jag borde klara av att föda barn på ett knäckebröd eller två. Vid 18.30 nålade en sköterska in sig i mitt inre och satte en skalpelektrod på huvudet på ungen. ”Den här lilla har i alla fall hår”, sa hon. Sweet, tänkte jag. Då kanske den blir lite mindre lik Gollum. Efter detta blev värkarna mer intensiva, och barnmorskan frågade vilken smärtlindring jag hade tänkt mig. "Lustgas och ryggbedövning", sa jag. "Jaha", sa hon, och gav mig lustgasmasken. Vid det här laget satt jag på en uppblåsbar boll som skulle hjälpa lite. Själv var jag mest rädd att det skulle spricka när jag rullade runt på den. När jag fick börja andas lustgas blev allt roligt igen. Jag kom ihåg att jag sa nåt i stil med ”Nä, nu måste jag sätta mig i sängen igen. Jag litar inte på mig själv när jag tar sånna rusningsmedel”. Så jag hoppade upp i sängen och tuffade på. Lustgas är verkligen som den värsta fyllan någonsin. Ante blev typ arg för jag inte kunde skärpa till mig lite. Men han var en klippa den där karln. Han gjorde knäpress på mig under värkarna, det kan vi verkligen rekommendera, det hjälper faktiskt.
Vid 20.45 hade de haft skiftbyte, så en ny barnmorska kom och ville pillra på mig. Då var jag öppen 5 cm. Och nu skulle jag få värkstimulerande dropp för att det kanske skulle hända nåt. ”Bara jag hinner få ryggbedövning, jag gör det inte annars! Det får INTE bli försent för den!” sa jag. ”Neeeee då, vi hinner” sa hon. Sedan slutade droppnålen i handen fungera, så mitt i all skit skulle dom byta nål också. Och jag är mängda svårstucken, sen lite värkar på det. Trevligt. Men det fungerade tillslut, och värkarna blev starkare. Jag hade ändå lyckats vara ganska tyst i mitt värkarbete, men tillslut, vid 21.45, brölade jag till i min lustgasmask. ”Evelina, nu måste jag undersöka dig för jag tycker du börjar låta mycket”. 10 cm var jag öppen då. ”Bedövning!” sa jag. ”Nu har vi kommit dit jag inte trodde skulle hända, men det är lite sent för bedövning nu”, fick jag till svar. Efter det kom jag inte ihåg så mycket förutom att de tjatade på mig om att jag skulle dricka lite saft hela tiden mellan värkarna. Jag blev mest förbannad för jag ville inte ha saft ju, och det vägrade folket fatta. Så för husfridens skull sög jag i mig nått glas.
Till slut skulle jag krysta. Det kom jag ihåg att jag tyckte var extremt skönt. Att få göra något av smärtan liksom. Det var bara att trycka. I självaste nu-är-ungen-halvvägs-ute-skedet tyckte jag det var ganska bra att jag inte blev bedövad, det var ganska coolt att verkligen känna allt. För helt ärligt, så farligt ont gör det inte att föda barn. Ja, jag har varit med om värre smärtor. Men då har jag mosat ben, men avsaknad av normala tillhörigheter och diverse transplantat, så jag kanske är fel person att fråga om det gjorde ont att föda barn.
Hursomhaver, skorna skaver, så kl. 22.53 slajda hon ut. Jag kom ihåg att jag reagerade på att hon inte skrek på en gång, men jag tänkte typ ”skitsamma, nu är den ute. Nog får dom igång den”. En sekund senare var det livat. Tydligen låg navelsträngen två ganska hårda varv runt halsen. ”Det blev en liten flicka” var det någon som sa. Och vi som var säker på att det var en kille. ”Är du säker?” frågade jag. ”Ja”, svarade alla i rummet. Sen fick Ante klippa strängen, jag fick fläska på med moderkakan (som inte alls såg så speciell ut som alla hade sagt innan). Vi fick vårat fika med ”champagne”, som smakade grävling, och en sverigeflagga och mackor. Sedan vägdes hon och mättes. 3585 g och 50 cm.
Efter dusch och nerblodande av hela salen fick vi åka till BB. Eftersom vi hade flera mil hem, skulle Ante också få sova där till dagen därpå. Dock tjuvsov han där alla nätter, ända tills vi fick åka hem. Och det var ju mysigt.
Så gick det till. När hon kom hit. Anna Viola Moa-Lie. Och nu är hon hungrig så nu slutar historien för den här gången.
1 kommentar:
Åh, va kul! Jag älskar förlossningsberättelser. Inte en dag för tidigt!
Du kämpade minsann på bra ju, tjurskallig som du är!! Härligt jobbat!
Stor kram
Skicka en kommentar