Jag var och klippte mig igår...

... och nu har jag blåmärken längst in på skalln för hon kamma så hårt. Det är väl en bra frisör. Kanske var det hennes hämnd för att jag är den sämsta patienten. Jag måste vara varje frisörs mardröm ty jag vill verkligen inte prata med dom. Särskilt inte med somliga som blir helt överhajpad när man sitter där. "Jag tycker vi ska klippa lite runt, det skulle bli så fiiiiiint!!" "TITTA, vilka lockar, alltså!!" Som att jag skulle vart tio år gammal, man riktigt hörde en infogad smajlgubbe med ett stort d till mun när hon pratade. Sen när jag svarar "Ja, gör som du vill" och "Mm" på allt tycker man hon borde förstå. Jag föredrar att tjuvlyssna på andras samtal, det är som radio. Utan musik.

Annars har jag nyligt kommit på en egen klass av lycka. När man lyckats anordna vääärldens stopp i toan och man börjar fundera på Pers telefonnummer, och om inte han kan fixa det - vem ska jag ringa då? Något företag, men vilket? Och hinner dom hit och fixar skiten (höhö) innan vi behöver toan till dess riktiga syfte? Så blir man avbruten i sitt tänkande av ett hungrigt barn. Efter det tar man en tång, en pastaslev och en plasthandske och ska börja gräva själv, då när man kommer till toan har allt löst sig av sig självt. Den lyckan. Den är en alldeles egen lycka.
Nästan i klass med lyckan över att få tillbaka strömmen efter ett strömavbrott.