...i Bosse. Och jag har alltid känt att jag måste ta hand om Bosse, lite extra. Det känns som han är svältfödd på kärlek. Alltid sårig och infekterad. Oälskad av Ante. Kämpar för sitt revir här på området. Försvarar. Och, dessutom, utkastad i kylan om natten. Ok, han går inte på låda och jamar i cirka 110 decibel, och sånt vill vi inte ha om natten när han behöver gå ut.
Så jag har länge arbetat för ett litet hus åt honom på altanen. Han klättrar och hoppar och har sig i garaget, och har förmodligen en liten lägenhet uppe vid taknocken där. Men det känns jobbigt. Klättra, liksom. Så vi skaffade en finfin låda i trä, som var fin och gedigen. Använde han den? Nej. Typiskt katter. Det här var dock ett tag sen, så jag kände att han ska få en ny chans. Med ny låda.
Så jag grävde fram en banankartong och tejpade för halva lockhålet med annan kartongbit, sen vattensäkrade jag allt med omsorgsfullt fasttejpad sopsäck i den odödliga färgen svart. Sedan tog jag gamla, sunkiga frigolitplattor från garagegolvet. Sådär riktigt täckta av spindelväv och grus och täven av kallt garage. Dom frigolitplattorna använde jag som isolering. Jag mätte och byggde, och riktigt ansträngde mig. Sedan bäddade jag med en gammal filt, och föste i hop alla delar. Säkrade med gummisnodd och lite gatsten för att undvika att mitt mästerverk ska blåsa bort. Kartong och frigolit har ingen riktigt tyngd i sig. Tydligen.
På altan står den. I all sin prakt. Det bästa? Han använder den. Han har flyttat in. Jag har sett det själv. Så här ser den ut, i dåligt dagsljus.
Sunkborgen:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar