Nu gör hon inte det längre, så jag flyttade bort spjälisen. Mot bortre väggen. Långt bort i fjärran. Där Peter Pan bor. Ungefär. På riktigt, det är säkert en och en halv meter emellan oss nu. Jag behöver inte klättra in i min säng längre. Det är som att jag bannlyst mitt barn från min närvaro. Å ena sidan har jag flyttat henne själv, å andra sidan känner jag "LÄMNA MIG INTEEEE!!". Vad som helst kan ju hända där borta. Kommer jag höra henne när hon vaknar?
Tänk den dagen hon ska flytta till sitt eget rum. Ve och fasa.
Jag får alltid dåligt samvete för att jag inte skriver om det större barnet. Men där är inget nytt. Hon är så självklar liksom. Intet nytt där inte. Med bäbis är allt nytt. Fast man gjort allt tidigare. Men inget känns riktigt självklart ändå. Då är det kul att dokumentera. Inte för att jag bryr mig mindre om den stora. Helt omöjligt, hon behöver mer plats och uppmärksamhet än någonsin. Trotsåldern. Det är inte så kul att skriva om. Då gör jag bara ner henne. Äsch, jag skriver ett hyllningsinlägg om henne snart.
Det här var bara en parentes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar