Anyway, där sitter jag och grubblar.
Jag: Det kan vara NN.
Ante: Nä, det är väl MM.
Jag: Nä, titta på ungen. Storleken stämmer inte med åldern på hennes barn.
Ante: Nähä, jag får väl gå ut och se efter vem det är.
Jag: Va?
Ante: Jag går väl dit och säger hej.
Sen tar han med sig vårt barn, och går över gatan, börjar samtala och ockuperar deras gungställning.
WHAT!? Vad håller han på med?? Fattar han inte vanligt grannfolkvett? Man tittar i FÖNSTRET länge. Lite för länge. Man kan till och med ertappas med att stirra mellan blommorna på fönsterbänken. Man iakttar och drar egna slutsatser. Men man går ju ALDRIG ut och pratar med dom. Alltså inte när man är i spionerarfasen. Om man råkar vara ute samtidigt, okej. Men inte annars. Han måste ju varit sämst på att spinka när han var liten. "Jag går väl fram och säger hej".
Alltså, hej "grannen"!
*vink vink*
Är ni inte glada att fått mig till granne?
Jag är en så bedårande människa.
Inte alls så skum och otrevlig som jag verkar. Dessutom har jag väldigt, väldigt dålig syn. Så det är lugnt. Jag lär aldrig kunna kartlägga ert liv. Jag ser inte så långt. Så ni är safe. Ville bara säga det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar