Hej Bosse
Det känns konstigt, det här. Att du bara gav dig av. Flyttade hemifrån. Jag fick inte säga hejdå ens. Du bara försvann. Det håller jag emot dig. Kanske kommer jag acceptera ditt val, men det kommer vara svårt att förlåta helt. Jag som har tagit hand om dig på bästa vis. Jag har kämpat för dig. Anmält dig som upphittad hos Polisen och pratat med djurskyddet angående dig. Jag har fått dig tam. Fått dig att acceptera männsikor som en del av din vardag. Till och med fått dig att äta ur min hand. Jag har fått dig rumsren. Jag har tvättat dina infekterade sår efter dina otaliga bråk. Jag har till och med tagit dig till doktorn när du varit riktigt illa ute. Och jag har alltid hållit dig om ryggen, därav det lilla ingreppet för ett tag sen... Jag ville inte någon skulle tycka illa om dig som satte massa ungar till världen och bråkade runt.
Och du blev bra. Riktigt gosig. Är det här tacken? När allt var på topp, då flyttar du till grannens garage? Är det varmare där? Är det det som är grejjen? Eller är det kattluckan som lockar? Fri tillgång till mat? Eller är det att du slipper bråka med Sindy hela tiden? Okej, du verkar tycka det är bättre där. Det hade jag kunnat köpa, om det inte var för det faktum att jag VET att du fortfarande kommer hem om nätterna. Jag ser spåren i snön in till din koja. Ingen annan har någonsin använt den förutom du.
Men jag är inte bitter på dig. Jag visste att dagen skulle komma. Dagen då du kände dig tillräckligt stark och självsäker att flytta till nytt boende. Det är okej. Alla barn flyttar hemifrån. Men du är alltid välkommen tillbaka. Dörren står alltid öppen för dig här hemma. Gamle vän.
Vi kan väl hälsa på varandra när vi ses i alla fall? Inga hard feelings?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar