...på Fars dag var jag stand in för hon som var för liten för att fixa nåt själv åt sin far. En ask Paradis blev resultatet då. Föga rörande. Men i år tycks hon ha växt på sig, och hon fixade själv en present åt sin pappa. Ett fint paket låg vid hennes låda när jag hämtade henne på dagis i fredags. "Till pappa från Moa-Lie". Jag fattar ju att om några år är det här inget märkvärdigt, men den allra första grejjen hon lyckats åstadkomma till sin faders förmån var så fint. Töntigt, men sant.
Här är konstverket
Personligen tror jag inte hon har gjort så mycket själv. Möjligen nåt streck nånstans. Sen tror jag andra barn/fröknarna fyllt på lite för att det inte skulle bli så tråkig kopp. Alltså, jag har aldrig sett henne rita med penna. Hon viftar eller slickar på dom. Men det är möjligt att hon utvecklat fantastiska kunskaper på dagis. Vad vet jag? Jag kanske borde ha högre tankar om mitt barn? Hon har i alla fall, en gång, klarat av att sätta på sig en strumpa själv. Det tyckte jag var ballt. Sen när jag bad henne göra det igen spände hon blicken i mig, fyllde lungorna med frisk luft och skrek mig rakt i ansiktet. Sen dess har hon inte lyckats strumpa sig själv nåt mer.
Men koppen var ju fin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar