... för jag är typ rädd för att vara själv på kvälln. Han jag bor tillsammans med är för närvarande hos närmsta granne och ser diverse sport. Och jag hispar upp mig över allt när jag har för mycket tid. Hör ett ljud i köket. Vad var det? Nån här? Glömde jag låsa bakdörrn? Inbrott i Rödå? Nähä, jaha, Kisse hoppade ner från stolen. Hör ett knäppande ljud. Vad var det? Håller nåt på att pajja? Nähä, skorstenen knäpper när brasan falnar. Visst droppar det nånstans? Vattenläcka? Nä, just det, diskmaskinen. Hör nåt på taket. Vad var det? Mylingar? Nähä, snön rasar.
Typiskt jag. Jag panikar ner mig för minsta lilla. Ofta när jag är själv nån enstaka kväll. Men värst är jag på morgonen, mitt emellan nattflaskan och stigaupp. Då jag aldrig sover sådär jättetungt. Ofta har jag fått nåt att tänka på när jag värmt på flaskan tidigare. Har det snöat är jag alltid orolig över om parabolen ska vara översnöad dagen efter (eftersom att det är det värsta som skulle kunna hända). Ska jag nånstans dagen efter måste jag ut på morgonen och sätta i motorvärmarkabeln. Och sprakade det inte lite grann i uttaget förra gången jag tryckte in sladden? Tidningen ska hämtas uti brevlådan. Var ska jag göra av ungen undertiden nu när babysittern inte är så poppis. Vågar jag lämna henne i en minut? Och när ska jag tajma in det? När är hon mest nöjd? Senaste morgnarna (heter det så?) har dock präglats av den eviga strömlösheten som drabbade oss. Det var som en magsjuka. Man visste aldrig riktigt när det var över. Och varje morgon, lite hyperventilering sekunderna innan jag tryckte på lampknappen. Ska vi ha ström eller inte? Bör tilläggas att det alltid sticker lite i mina armar när jag stiger upp. Syrebrist antagligen.
"Men lugna ner dig NU!!"
Så hade Ante sagt.
Om han hade varit hemma.
1 kommentar:
Kan det va mammahormonerna som spökar att nått skulle hända?
Skicka en kommentar