... som slog mig häromdan? Det där som folk håller på med när dom är på tjocken och folk frågar "vad vill ni helst ha? Pojke eller flicka?" och preggosarna svarar "det spelar iiingen roll!". Nu kan jag berätta för alla att det är bullshit. Den där delen om att "bara den är frisk" stämmer verkligen. Och nej, det spelar ingen roll, deep down, bara den är frisk. Men fick man välja så är det väl klart att man har något man hellre vill. Och det tycker jag folk borde börja stå för lite mer. Jag erkänner, jag gjorde det inte. "Det spelar ingen roll" sa vi som ett mantra. Men jag lovar, egentligen ville jag egentligen alltid ha en tjej. Från första början. Jag tror det var därför vi var så extremt säkra på att det skulle bli en kille, för man kan inte få allt man vill. Och jag tror det var därför jag sa "Va!? Är ni säker? På riktigt?" när hon hade grävt sig ut och vi fick veta vad hon var.
Det är sant. När folk nu säger "Det spelar ingen roll" säger jag nu alltid med min Jaglyssnarblick "Det är okej att önska sig nåt alldeles särskilt". Okej, nej det gör jag inte. Men det är det ju. Man har alltid nåt man önskar sig. För mig har det gått från att jag önskar mig en kille - att det ska gå vägen med killen - att vi ska flytta ihop - att han ska överleva hjärnmoset - att vi ska få barn - att det blir en tjej (och att hon är frisk).
Sen det där med att dom ska vara frisk, det ebbar lite ut tyck jag. Nu när Lillonga är här, så skulle jag helt ärligt inte bry mig om hon hade haft något "fel", alltså typ inlärningssvårighet eller något. Det är klart man önskar att hon ska få slippa aids och cancer och sånna sjukdomar, men ifall dom skulle upptäcka Downs eller nåt hos henne nu, det hade verkligen inte spelat någon roll. Jag hade älskat henne ändå. Det var jag ärligt lite osäker på om jag skulle göra, jag som är så hård och besynnerlig. Men det gör man, även om man inte har något hjärta. Så det där med att "bara den får vara frisk" i den bemärkelsen kan man nog släppa lite på när man väntar. Fostervattenprov för att checka om det finns risk för Downs. But why? Loooovar, man älskar dom ändå. Det behöver man liksom inte fundera på.
Även om man säger, kanske lite för högt, "Tyst!" när man håller på att blogga och barnet jämrar sig missnöjt i sittern nedanför fötterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar