Taggad på livet...

... i årskurs 1. 

Vad heter mugshot på svenska?

När trotsungen får sina utbrott...

...är hon ju ibland helt, helt oresonlig. Vill inte säga vad som är fel, och hon är bara helt tokig. Ibland säger jag åt henne att gå in på sitt rum och skrika, för jag vill inte ha henne skrikandes bredvid. Då brukar hon i alla fall lugna sig. 

Så idag var en dålig dag. Alltför lång historia för att dra här, men min bägare rann över, och jag fällde en tår. Kanske mest krokodiltår, liksom för att poängtera att man inte kan bete sig hur som helst. Tänkte att det skulle svida att mamma gråter. Vad säger ungen då?

-Mamma, gå någon annanstans och grina. Jag orkar inte höra på det här. 

Men... Men...

Touché, Moa-Lie. 

Det var en person...

...som tyckte jag skulle lägga upp bilder på girlzen, i syfte att jämföra likheter. Så här ser dom ut i dag. I magsjuketider. 

Moa förstår instruktionen "titta på mig". 

Vera förstår inte instruktionen. Därav nämen-oj-hejsan-minen. 

Lite lika är dom väl. Men Vera börjar dra mer åt mitt håll. Moa stannar nog på Antes håll. Till utseendet. Humöret känns ju mer jag. Föga smickrande. 

När katter jamar för att matskålen är tom...

...och hittar det här när man ska fylla på. 

Och sen sitter alla katter och tittar på en när man rotar i matpåsen. Och man försöker skälla ut dom för att dom inte äter upp ordentligt. 

- Titta här! Mat runt hela kanten! Det är inte slut förrän allt är uppätet. Det är inte slut för att botten syns i mitten. Jag har inte tid att springa här i tid och otid!

Tror ni dom tar åt sig av min kritik? 

Nej. 

Och P.S. Jag lovar, jag har inte så vidrigt hemma som syns när man fotar i tvättstuga/kattlåderum/städskrubb/lagårdskläderavhängningsyta/rasselrum. 

Jag går inte få fint där. Men hur många har fint i sin tvättstuga/kattlåderum/lagårdskläderavhängningsyta/rasselrum?

Jag måste bara ta ett tillfälle att hylla Moatoa...

...för att hon är en av de bästa systrarna man kan tänka sig. Jag blir lite extra varm i själen kanske mest just för att hon är väl kanske inte jordens solstråle mot oss föräldrar nu för tiden. Men mot Vera är hon alltid snäll. Vi punkar en lista, då;

- Moa är lite av en blodhund. Luktar på allt, och typ sätter sina känslor för allt baserat på lukten. Nyss sa hon nåt i stil med "Jag ska bara gå och lukta lite", sen går hon och luktar på Veras huvud. Jag undrade vad Vera luktade. "Hon luktar Vera. Hon luktar gott". Gosigt. 

- Jag är mitt uppe i nåt, Ante dushar och Vera börjar gråta, typ av tristess eller nåt oallvarligt. Moa går dit, sätter sig på huk framför henne och stryker kinden och kramar. "Du behöver inte vara ledsen. Ingen är dum". Gosigt. 

- Vi står framför spegeln i sann bäbis-anda. Moa känner ett stort behov av att börja grimasera och pussa och allt möjligt på Vera, som är helt röd i ansiktet av gapskratt hela tiden. Gosigt. 

- På morgnarna vaknar Vera cirkus 20-30 minuter innan Moa. Hon får sin vällingflaska, sen låter jag henne ligga kvar i spjälsängen. Ibland somnar hon om, ibland ligger hon bara och tjollrar. När Moa vaknar frågar hon alltid "Mamma, är Vera vaken?", och svarar jag att hon är vaken säger Moa "Jag vill gosa med min Vera". Eller liknande. Alltid "min Vera". Sen klättrar hon upp i spjälisen, och där kan dom två ligga och umgås. Ibland upp mot en timme. Dock slutar det nästan alltid i ett "Aaaj! Vera river mig på kinden". Vera vill gärna lägga sin panna mot alla andras panna, och det kan hända att hon sänker klorna i kinderna i jakten på panna-mot-panna. Alternativt slutar mysstunden i "Mamma, byt blöja på Vera, hon har bajs!". Gosigt. 

Alltså, hon är ju orättvis också. Det klassiska "Jag hade den!" och "Hon får inte leka med den" och såna materiella kriser förekommer ju. 

Men annars är allt ohälsosamt pluttenuttigt. Undrar hur länge det håller? Jag gissar tills när Vera börjar gå.

Allt hon gör nu för tiden...

...är att studsa studsmatta. Även om det nyss regnat och mattan måste torkas i hundra år först. 

Och det är tur vi har nätburen runt. Annars hade hon varit skadad sedan dag ett i studsmattans förtrollande värld. 

Den här tycker det är rätt kul att titta på.

Själv sitter jag på en pall, och inser att det var just den jag glömde torka av innan användning...

Till mamma...

...och andra som undrar hur två blomlådor med plastblommor ser ut som avdelare mellan överdimensionerad trall och gräsmatta. 

Så här ser det ut. 

Plötsligt händer det...

...att bäbis sover på natten. 06.18 vaknade hon. Och har inte på nåt vis hört av sig i natt. Inte storbarnet heller. Vilket betyder att jag sovit i nästan åtta timmar. 

Jag antar att det aldrig kommer hända igen. 

Det värsta med att vara mamma...

...är ju att man aldrig kan  pausa från att vara mamma. Jag är snart vid bägarens kant. På dagarna har jag en överdrivet trotsig en som inte kan prata i normal samtalston, som kastar saker runtomkring sig, som kissar på sig för uppmärksamheten skull, som knappt går att prata med. När vi är hemma alltså. Vad jag förstår beter hon sig normalt på andra platser. Typ dagis.

På dagarna har jag även en snart 8-månaders, som jag antar har separationsångest och tandsprickning. Hon är konstant smågnällig nu. På nätterna vaknar hon som vanligt. Nu har hon även  börjat leva om på nätterna. Lite lagom gnöl,  sådär. Inget tystar henne. Inget hjälper. Inte välling, inte klappande, inte lugnande ljud från mig, absolut inte tutten, ingenting. Det blir värre av att försöka lugna. Det som hjälper är typ hörselkåpor på mig och hoppas att hon tystnar. Men så kan man ju inte göra. Men tänk er att inte fått sova en hel natt på snart ett år. Med gnäll, skrik och grin dygnet runt.

Dessutom triggar dom igång varandra. Är en upprörd blir den andra det också. Sen får man en plasttelefon nästan i huvudet. Igår var jag inte långt ifrån att kasta tillbaka den på henne. Men beslöt mig för att hota med att jag skulle kasta den på henne. Ord som "jag vet att du är arg, men vi kastar inte saker" är liksom  helt meningslösa här. Jag har tjatat i välmening för länge. Nu körde jag hot. Då blev hon lite ställd. Särskilt när jag upprört stampade ut ur rummet. Då kom hon efter två minuter, med svansen  mellan benen. "Jag vill krama dig, mamma". Sen var det bra liksom. Men nej, jag ska inte fortsätta hota.

Men ibland håller man ju faktiskt på att dö av allt vad som är livet.

En gång...

...för mycket länge sen, jag tror det var i läkperioden efter den beryktade olyckan, köpte jag en sidenmorgonrock. Svart och glansig som självaste Black Beauty. Lite lyxig sådär. Vem vill inte ha en sidenmorgonrock liksom? Smådyr var den. Antagligen är det därför jag aldrig gjort mig av med den. För använt den har jag inte gjort.

Igår var det torsdag. Då har jag och Ante göra-saker-tillsammans-dag. När båda är hemma, och äldsta är på dagis. Gå på stan eller käka lunch nånstans eller, som igår, rensa garderob tillsammans. Tydligen har jag gamla och fula kläder, så jag tänkte jag visar upp allt, sen rensar vi.

Så, längst upp, längst in hittade jag sidenskatten. Jag antar att i en normal värld ska mannen tycka en sån skatt är på någon nivå förförisk. Så jag satte på den över mina slitna torso.

Ante: Åååhhååå... RRROCKY BALOBOOAAA!!

It's a keeper. Både man och sidenrock.

Det känns stabilt...

...att min IBS-medicin kan ge biverkningar med allt från trötthet, huvudvärk och muntorrhet till mardrömmar och självmordstankar. 

Tur att jag bara tar låg dos, vid behov. 

Om jag såg ut så här...

...så skulle jag nog bli tokig. Och ni skulle sett hur hon ser ut i hårskalln, rygg och underrede. Alltså, det finns ju klart värre fall. Men Moatoa hade inte alls så här mycket blåsor. Och mest ytliga. Bäbis har till och med koppor på tungan. Hoppas inget blir infekterat. 

Men hon har blivit väldigt stabil sittare. 

Och är ganska obrydd om sjukdomen vattkoppor. 

Nu vet jag...

...nu är jag säker. Min stora erfarenhet bekräftade. Den är här nu. 

Den andra vattkoppan. Frågan är ju om immunitet uppstår. Kanske. Kanske inte. Den som lever får se. Ordagrannt.