Nu börjar jag bli stressad...

... över att den här ungen aldrig vill födas. Att sommaren bara går och går och vi bara väntar och väntar, med samma trötta rutiner varje dag. Stiga upp, äta macka, dricka kaffe, vänta nån timme, äta lunch, göra ett hittepåärende, sen hem igen och vänta med svullna fötter.
Nu känner jag mig nästan stressad över att den aldrig kommer. Nu-är-det-ändå-försent-känslan. Jag kommer nog få gå supermegagravid hela livet. Det kommer inte bli nåt av.

Det där med förvärkar är bara bullshit.

Jag ska starta krig...

... med alla cyklister. Okej, dom är jäääätteduktiga att dom inte förorenar luften med avgaser, men dra ner näsan och visa lite hänsyn till oss som kanske måste köra bil emellanåt. Den där grejen med att man har något slags frikort vid övergångsställen bara för att man cyklar/går är ju så irriterande. Jag ska inte dra alla över en kam, men nio av tio av dom som cyklar eller går tittar inte ens åt båda hållen. Dom bara gasar på. Är det konstigt att typ alla dödsolyckor med cyklister inblandade sker vid övergångsställen? Nej, inte som dom beter sig. Dom enda som faktiskt visar någon form av respekt för bilister är gammfolket. Som stannar, hoppar av cykeln, sen går. Dessutom tackar dom flesta också. Ett litet leende eller en liten vinkning. Det gör ganska mycket, när man annars inte har någon aning om man kommer att döda någon på övergångsstället. Ni förstår, även om man stannar av och inte ser en människa i sikte, kan det ändå komma någon farande i 50 knyck över gatan helt plötsligt. Det är liksom snabbare än man ens få köra bil. Så skyll je själv om du blir mos i sånna lägen.

Folk gnäller över att bilister inte har någon respekt för cyklister. Jag skulle nog säga att det är 50/50. Kanske ännu värre.

Tacka vet jag gammfolket. Dom har hyfs, dom. Och matchar sina kläder med varandra. Det är kul.

Eftersom att man känner igen sig på alla punkter är det jättekul att skriva...

... och extremt ointressant att läsa, men ändå;

Man vet att man är gravid när...

... man måste parkera om bilen på nytt för att man ska kunna ta sig ut.
... det inte längre hjälper att "smita förbi" folk sidledes då man är bredare så än framifrån.
... det känns som man sprungit en mil när man gått upp för en trapp.
... man rullar/behöver hjälp för att ta sig upp ur soffan.
... man är rädd att kissa på sig när man hostar/nyser.
... man har tappat något på golvet och låter det ligga kvar där eftersom processen att plocka upp det är alldeles för omständig.
... man letar efter andra alternativ än att behöva ta trapporna.
... allt är tungt.
... man flåsar och flämtar som en valross efter att ha fått upp dragkedjan på skorna och måste sätta sig ner efter för att få blod i huvudet och få bort den lila färgen i ansiktet.
... man gråter för något helt nytt som man aldrig gråtit över förr.
... man ställer sig med benen en meter ifrån varandra som en förberedelse för att böja sig ner.
... allt är väldigt irriterande.
... ett ärende per dag är allt man hinner med p.g.a. graviditeten.
... när din partner faktiskt håller med om man inte har något att ha på sig.

Allt är så sant, så sant. Men mest av allt saknar jag nog att kunna få en ordentlig kram av sambon. Utan att man måste dra sig undan efter tre sekunder och skrika "tryck inte på magen!".

Idag är det tisdag...

... och exakt en vecka till BF. Ganska ballt ändå.

Så nu har vi tvättat bilen och trimmat rabattkanterna.

Det blev en bra dag...

... för den inneboende har behagat att kana ner i rutschkanan som ska föra denne ut till verkligheten. Dock ligger den nämnde fortfarande ruckbart, men ingen fara på torpet för dennes liv om vattnet skulle gå. Det är sånt som man blir glad av.

Så nu väntar vi, helt enkelt. Till den 26 juli, enligt papperena. Blivande fadern tror mer på den 23-24 juli, och tror på en avlång en på 2890 gram och 50 cm. Jag tror den 30-31 juli. Och 3100 gram och 50 cm. Så om vi sammanfattar får vi en unge en helgdag i slutet av juli och den kommer vara en halvmeter lång. Så långt är vi överens. Sen återstår den väl att se om ungen håller med.

Och att jag helt starkt tror att ungen kommer se ut som Gollum, med spinkig kropp och stora öron/näsa/ögon och inte ha ett hårstrå på skalln, kan vi ju ta sen.

Man blir ju less...

... på att bara gå runt hemma. Och inte göra nåt, fast man egentligen gör allldeles för mycket. Vad jag skulle behöva är att bara sitta still och inte göra nåt, men så fort jag är hemma hittar jag något som bara måååste göras i dag. Typ sätta igång långkok på spisen, baka kakor och frysa in, vattna blommor inne och ute, klippa blommor som håller på att dö och när ändå långkoket är klart och ska ner i frysen tar man ju självklart upp hundra kilo lingon och kokar sylt. Bara sådär. Och när det ändå håller på att svalna så kan man ju dammsuga lite eller skura eller nåt. Behöver jag nämna att jag får lite ont i fötterna på kvällarna? Kan man någonsin känna att det inte finns någonting att göra hemma? Förutom när man inte har något att göra, då man gör saker som mest?

Och idag tackar vi the Lord för regnet och svalkan, och för att vi inte har vattenplanat oss av vägen än.

"The camera adds ten pounds"

Ja... eller... ja...

Om man ska sammafatta...

Sammandragningar typ hela tiden tillsammans med förvärkar. Det kan man ju lessna på. Sen är den påtagliga urinvägsinfektionskänslan i samband med känslan av att att alltid vara bajsnödig oerhört trevlig. Men det är väl så det ska va. Idag har vi även infört haklapp i huset. På mig alltså. Det är så svårt att äta slafsig mat när man måste sitta typ en halvmeter utanför bordet. För att luta sig över tallriken, det är såndär lyx man inte har råd med när man sammandrar. Det är en spännande tid.

Annars är jag mest orolig hela tiden. Allt på grund av den där barnmorskan som sa att huvudet på onga ligger liite till höger om bäckenet. Som iofs skulle kunna rätta till sig med en värk eller att magen skulle sjunka lite. Det där om att det absolut inte var nåt att oroa sig över och att många fixerar sig inte förrän två veckor innan förlossning hör ju inte jag, utan nu går jag runt och känner efter så fort det rör sig och jag försöker känna med handen vart och hur den ligger. Helt i onödan egentligen, men ändå. Idag har jag varit relativt glad och uppåt ty när jag la handen på magen i morse kände jag asset på ungen uppåt. Det är sånt som man blir glad av. För all övrig tid är jag orolig. På kvällarna får jag oftast lite panikkänslor, eftersom att i mitt sinne kommer jag ju måsta snittas. Eller så går vattnet, och då måste man ju åka ambulans in och aldrig nånsin röra sig en millimeter förrns ungen har kommit ut.

Och jo, jag oroar mig för mycket. Men jag kan inte hjälpa det.