Och det är så skönt. Det känns lite småbehagligt när det regnar, då kan man vara hela dagen inomhus utan att man egentligen borde varit ute. Egentligen skulle jag tagit hand om rabatten, med ogräs och torrjorden, men det regnar. Egentligen borde jag ha tvättat fönstrena just idag, men det regnar. Hade det varit sol hade jag känt press att måsta ligga ute i solen/bada någonstans eller tåta på ute eller på annat sätt vara väldigt aktiv utomhus. Men nu regnar det, och då får man dega.
Själv har jag hunnit med Svanprinsessan, Madicken, Lotta flyttar hemifrån och Fredag den 13:e, del fyra. Det är inte ofta jag är så inaktiv. Men det regnar ju. Softish.
söndag 25 juli 2010
torsdag 22 juli 2010
måndag 19 juli 2010
Om man får tipsa om en låt...
... så skulle jag tipsa om Nationalteatern, "Men bara om min älskade väntar".
Det är en fin bit, det.
Det är en fin bit, det.
söndag 18 juli 2010
Det är ju ingen nyhet...
... att jag har en helt sanslös fobi för att som klassas som insekter. Vanliga flugor kan jag ta, men allt annat går bort. Så nu lever jag i skräck varje gång ytterdörren står öppen, ty utanför porten lurar tusentals gräshoppor. Och kombinera det med en liten kisse som inte kan jaga fåglar, utan tycker det är jättekul med stora vidriga gräshoppor, och man har skapat min mardröm.
Och katten tycker det är viktigt att ta in gräshoppan innan den dör, och sedan leka med den samtidigt som den vrider sig i plågor medan den förlorar ben efter ben. I helgen har hon väl dragit in typ tio stycken. Den sista försökte hon dränka i vattenskålen. Asvidrigt. Så jag började skrika och hoppa runt och sprang sen in i ett annat rum.
Då tar gubben fram en kniv och delar upp gräshoppan i bitar, för "hon måste ju lära sig att äta upp dom också och det är enklare om jag delar den först".
Kan det bli värre?
Och katten tycker det är viktigt att ta in gräshoppan innan den dör, och sedan leka med den samtidigt som den vrider sig i plågor medan den förlorar ben efter ben. I helgen har hon väl dragit in typ tio stycken. Den sista försökte hon dränka i vattenskålen. Asvidrigt. Så jag började skrika och hoppa runt och sprang sen in i ett annat rum.
Då tar gubben fram en kniv och delar upp gräshoppan i bitar, för "hon måste ju lära sig att äta upp dom också och det är enklare om jag delar den först".
Kan det bli värre?
fredag 16 juli 2010
Jag läste mitt eget inlägg från mars -08...
... om att jag inte gillar Robert Gustafsson.
Det stämmer fortfarande. Det kom över mig tvärt bara. Shit, va dryg han är ibland...
Det stämmer fortfarande. Det kom över mig tvärt bara. Shit, va dryg han är ibland...
Apropå att bosätta sig i en befolkad by...
... det är inte lätt på det sociala planet. I alla fall inte om man ska vara normal mittenavtjugoåren-person. De äldre, vuxna personerna har jag inget problem med att vara social med, det är lugnt. Det brukar inte vara något större bekymmer. Vuxna är inte lika dömande som yngre individer.
Så när man är på nått galej på byn, och alla träffas som är födda och uppvuxna i byn, så är man rätt tom inombords. För det känns verkligen som om man inte är välkommen och man har absolut inget där att göra. Jag tänkte igenom det här, och hur många ynglingar som någonsin har hälsat på mig här. Ponera att jag stått bredvid 100 personer, så har maximalt fyra personer ens sagt hej till mig. Och, ja, man måste bjuda till själv. Det har jag inget problem med, men jag är rätt tystlåten av mig och vågar inte alltid ta första steget.
Och nu är det kört, känns det som. Jag kommer aldrig bli accepterad fullt ut. I fall någon pratar med gubben står jag alltid bredvid med svansen mellan benen, eftersom att jag är idiot som har försökt trycka mig in i en sluten bubbla. För det är det dom har här. En bubbla. Och där får bara inbjudna komma in. Som på spotify, man måste få en invite. Det kan kännas lite ensamt att vara utan invite ibland. Men jaja, jag får väl nöja mig vid att vara någons flickvän. Det får jag vara. Nåns tjej. Men jag har ingen egen identitet.
"Jag tror hon heter Evelina, hon kommer från stan"
Jo, och i stan släpper vi in folk utan invite. Och vi som bor i stan tror inte att vi lever på fält av guld.
Men jag gillar att bo här. Det är bara jag som överanalyserar, jag vet. Men så är det.
Så när man är på nått galej på byn, och alla träffas som är födda och uppvuxna i byn, så är man rätt tom inombords. För det känns verkligen som om man inte är välkommen och man har absolut inget där att göra. Jag tänkte igenom det här, och hur många ynglingar som någonsin har hälsat på mig här. Ponera att jag stått bredvid 100 personer, så har maximalt fyra personer ens sagt hej till mig. Och, ja, man måste bjuda till själv. Det har jag inget problem med, men jag är rätt tystlåten av mig och vågar inte alltid ta första steget.
Och nu är det kört, känns det som. Jag kommer aldrig bli accepterad fullt ut. I fall någon pratar med gubben står jag alltid bredvid med svansen mellan benen, eftersom att jag är idiot som har försökt trycka mig in i en sluten bubbla. För det är det dom har här. En bubbla. Och där får bara inbjudna komma in. Som på spotify, man måste få en invite. Det kan kännas lite ensamt att vara utan invite ibland. Men jaja, jag får väl nöja mig vid att vara någons flickvän. Det får jag vara. Nåns tjej. Men jag har ingen egen identitet.
"Jag tror hon heter Evelina, hon kommer från stan"
Jo, och i stan släpper vi in folk utan invite. Och vi som bor i stan tror inte att vi lever på fält av guld.
Men jag gillar att bo här. Det är bara jag som överanalyserar, jag vet. Men så är det.
När jag gick i skolan...
... hade jag en kompis. Eller kompis var hon väl inte, mer som en klasskamrat. Och vi var ändå helt ok-skolkompisar. Inte så att vi hängde på fritiden, men käkade lunch och jobbade ihop vid grupparbeten. Det vanliga.
Och nu är det så ofantligt jobbigt. Hon kommer ju från samma lilla miniby som jag nu bosatt mig i. Så man stöter oundvikligen in i henne så lokala gatherings. Såsom Rödåbygdens dag. *Paus för applåder*. Och det är så jobbigt. Man har väl hälsat på några infödingar här, tillochmed denna persons bröder. Men inte på självaste hon. Första gången vi vistades i samma lokal blev det bara konstigt. Sitta på varsin sida av knökafullaste lokalen leder icke till hälsning. Och det kändes lite wierd. Jag visste att hon visste att jag visste vem hon var och att det var skumt att jag nästlat mig in i det allra heligaste; Rödå.
Andra gången vi stötte i hop kunde jag ha hälsat. Det kunde hon också ha gjort. Men det blev inte så. Och nu vet jag inte vad jag ska göra nästa gång jag ser henne. Vad kommer att hända och när ska vi hälsa? Det lär aldrig ske, och gud förbjude om vi skulle stå i samma toakö någonstans...
Jag måste flytta.
Och nu är det så ofantligt jobbigt. Hon kommer ju från samma lilla miniby som jag nu bosatt mig i. Så man stöter oundvikligen in i henne så lokala gatherings. Såsom Rödåbygdens dag. *Paus för applåder*. Och det är så jobbigt. Man har väl hälsat på några infödingar här, tillochmed denna persons bröder. Men inte på självaste hon. Första gången vi vistades i samma lokal blev det bara konstigt. Sitta på varsin sida av knökafullaste lokalen leder icke till hälsning. Och det kändes lite wierd. Jag visste att hon visste att jag visste vem hon var och att det var skumt att jag nästlat mig in i det allra heligaste; Rödå.
Andra gången vi stötte i hop kunde jag ha hälsat. Det kunde hon också ha gjort. Men det blev inte så. Och nu vet jag inte vad jag ska göra nästa gång jag ser henne. Vad kommer att hända och när ska vi hälsa? Det lär aldrig ske, och gud förbjude om vi skulle stå i samma toakö någonstans...
Jag måste flytta.
torsdag 8 juli 2010
Jag tycker så himla synd om Tvåan
Kissen alltså. Nu har hon börjat märka att hon inte har någon kompis kvar. Och det är så synd om henne.
Vi ska skaffa en till kisse.
Vi ska skaffa en till kisse.
tisdag 6 juli 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)