Men jag har i alla fall slängt mitt sista plåster...

... *knack knack i trä*.

Libertad.

Bildserie

"Vi har inte ett enda normalt kort på oss två"

"Men ta ett då"

"Ok"

Det är ju ba typiskt att jag har en mentalitet som en fyraåring, och har inte någon kontroll över mitt ansikte. Det vart inget kort.

I går var jag på begravning...

... och det är egentligen synd att man dör. Alltså att man inte får vara med på sin egen begravning. Då får man ju inte veta hur många som bryr sig. Men man får väl tro att döingen ser det ändå på något sätt. För egentligen tror jag bara att det är kroppen som dör. Själen hänger nog kvar en stund. Tills man känner sig nöjd med allt. Då vandrar nog själen vidare någonstans där Gud tycker att den ska vara tills vidare.

Prästen säger att vi har samlats "för att ta farväl av Sylvia". Som om att det är slut nu. Det tror inte jag. Jag tror att det bara är början på evigheten. Egentligen. Jag tror på reinkarnation. Vem/vad man var i ett tidigare liv tror jag spelar in lite i vem man är nu. Jag tror inte på att ta farväl. Bara tacka för allt han/hon kan ha åstadkommit.

Konversation 2...

... när vi tittar på "Djurpoliserna" på Animal Planet. Jag känner för djuren och skulle vilja göra något fint för dem;

Jag: Man skulle egentligen starta ett djurhem, där man bara tar emot gamla djur.
Han: Vadårå?
Jag: Men då kan de gamla djuren få en fin sista tid.
Han: Vad ger det dig?
Jag: Inget egentligen, men man är ju snäll mot djuren.
Han: Mä lett dem ba dö!!

Finkänslig.

Konversation...

... strax innan insomnande; Jag talar om något viktigt. Dock kommer jag inte riktigt ihåg vad jag pratade om, men jag har på känn att det handlade om inredning, och hur vi skulle haft köksbordet eller något annat som jag tycker är superviktigt.

Jag: ... så så kan vi kanske göra.
Han: Mmm...
Jag: Eller?
Han: Men tänk inte mer på det nu. Tänk på alla choklad vi ska äta i morgon!
Jag: Va?
Han: Ja. Det är ju den där stora älgen.
Jag: Va?
Han: Ja, åsså är det guldpapper runt.
Jag: Vad pratar du om?
Han: Va? Jag tror jag somnade.

Ha!

"Hannas hjälplinje"

Mu, bä, dubbelkvack, dubbelkvack, när du har fått en svacka….Mu, bä, dubbelkvack, dubbelkvack, kom loss och börja kvacka.

När jag ser det här käcka barnprogrammet får jag så blandade känslor. "Hannas hjälplinje" och "Piggley Winks äventyr" var stånde program jag såg på när jag låg på sjukan. Sjukan har ju som bekant ettan, tvåan, fyran, tjugofyran, barnkanalen och sexan. Och på morgonen kan man inte se mycket annat än barnkanalen. Man lessnar snabbt på att höra samma nyheter om och om igen på svt och fyrans morgonprogram. Så man ser på barnkanalen. Och man får favoritprogram. Då var det ovanstånde program.

Och nu när man ser dom på hemmaplan får man så blandade känslor. Känslor som river upp allt man gått igenom. Det låter tragiskt, men när jag hör vinjetten till dessa barnprogram kan man nästan längta tillbaka till sjukhuset. Inte till att vara sjuk och skadad, absolut inte. Men allt vad sjukhus och sjukvård och vårdcentraler heter var min vardag i fyra månader. Det var det trygga då. När man satt hemma under den här tiden var allt lite ovisst och man visste inte vad som skulle hända. Men när man var på sjukhuset var man trygg. Alla som tog hand om en var proffs, och de gjorde en bättre. Så det är med ömsom glada ömsom tråkiga minnen jag tänker tillbaka på de senaste månaderna. Helst skulle man ju ha velat slippa den här tiden, men man kan inte ändra på det som har varit.

Nu när jag tänker tillbaka kan man nästan känna att man saknar sjukhuset. Med alla glada sköterskor och allt. Jag ska tillbaka till Hand- och Plastiken i veckan, och det känns lite trevligt. Inte för att jag tror de kommer att säga något roligt eller väsentligt där. Men jag får sånt lugn inom mig när jag ser centralhallen, och presentshopen, restaurangen och kiosken. Det var där jag hängde. Och när jag kommer till väntrummet på Plastiken är det lite som att komma hem. Alla, jag menar ALLA, sköterskor vet vem jag är. Så det är inte alls drygt och jobbigt på något sätt att gå tillbaka dit. Jag skulle lätt kunna åka dit lite tidigare bara för att hänga lite extra länge i väntrummet, eller bara strosa runt på hela sjukhuset. Man känner sig som hemma överallt; Kirurgen, Neurorehab, Infektion, Plastiken, Dagvården... Medan andras vardag består av att jobba och sedan åka hem, har min vardag besått av att va på sjukhuset och sen åka hem. Varje dag i princip. Så det är min vardag. Senaste tiden har jag inte haft kollegor, jag har haft sköterskor. Men det är lugnt.

Mu, bä, dubbelkvack, dubbelkvack.

Det är så fint...

... i vår nya affär här på byn. Allt finns, och allt är perfekt. Tänk ICA-reklamerna. Så perfekt är sakerna uppradade på hyllorna. Varje etikett vänd framåt.

Jag var helt hög när vi var på smygpremiären igår. Alla minglade runt och prata med folk. Jag gick runt och var helt i extas över vår nya supermarket. Men det är helt awesome. Dom har kirrat bästa toapapperet, stora pommfrittzpåsar, proppar och glutenmat.

Kan det bli bättre?

Jag ska fara och storhandla.

Här är vi seriösa

http://vk.se/Article.jsp?article=329809

Och här har man gått och trott...

... att jag varit 168 lång, när jag är 171. Hade jag vart fyra centi längre kunde jag ha varit en väldigt kort supermodell.

Mhm.

Dagens sjukhusbesök avklarat...

... och nu sitter jag här med silikonsvampar och ättika i mina sår. Det är så man läker sår nämligen. Med ättika. Det tycker jag var skumt.