Och däri satt vi

Jag börjar förstå varför pappa tyckte jag behövde en ny bil.

Väldigt allvarligt inlägg som kräver svar

När man har börja hämta sig lite lagomt efter allt som hänt kommer nästa fråga; Vad ska jag göra med Ettan och Tvåan? Egentligen hatar jag katterna. Fast ändå inte. Egentligen gillar jag dom. Det är ju våra katter. Men de kan inte leva ensam i ett hus, och bara präglas på varandra. Utan mänsklig kontakt. Så jag funderar på att ta dom till min minimala lägenhet, på 28 kvm. Kan man göra så? Det är ju bara tillfälligtvis. Tills gubben blir frisk nog att få komma hem, och vi kan hänga ute i huset igen. Visst, de kommer att skita ner/lukta kattlåda/gräva blomjord/välta saker/slita sönder allt jag har, men ändå. Jag var med på kattplanerna. Jag var med när vi hämtade kissonga. Jag lovade lillkissarna att ta hand om dom. Så jag vill ju göra det. Det är mitt ansvar. Det är ju våra bäbisar, även om jag är rädd för dom.

Så frågan är om jag kan ha dom i minilägenheten tills vidare?

Grattis till oss...

...för i dag är det den 17:e...

Man kan ju inte bara säga "tack"

Nyss har jag försökt knåpa ihop ett tackbrev till våra skyddsänglar. Hur tackar man någon som har räddat livet på en?

Ny bil

Vad tror ni? Så fort jag får hem den och jag kan röra mig ska jag ut och köra. Då ska jag köra till lassa och hålla handen med han som betyder allt.

Hela tiden.