Sedan jag startade bloggen..

...har det gått tio år. Tänk vad lite jag åstadkommit på dom tio åren. Man skulle kunna gjort mycket. Eller så har jag åstadkommit mycket. Ja, i alla fall på ett rent personligt plan. Gift mig och flyttat till by och skaffat oändligt antal katter och avlat fram barn och sånt. Men ingen större ansträngning för att rädda världshaven eller något sånt. Däremot är jag bra på att källsortera. Jag försöker konsumera mindre kött och städar med så lite kemikalier som möjligt. Dessutom brukar jag vägstäda ibland. Måste hålla det fint på vår "gata". Rödånäs. Trea i Sveriges bästa gata 2017. Det ska vi leva länge på.

Så här ser dom ut nu. Barnen som inte längre är 1 respektive 4 år, som min beskrivning tror. 4 respektive 7 år är mer korrekt. Och nä, det är inte smink, utan en finurlig app. Uppenbarligen. Eller inte uppenbarligen, om man heter Ante och inte är så insatt.

Nu ska jag stänga ytterdörren, som stått på vid gavel i hopp om lägre inomhustemperatur. Det funkade helt ok. Men som så mycket annat i livet har det ett pris, ty bönderna här i byn vill att grödorna ska växa och gödslar frikostigt. Så mina sängkläder lär dofta... naturligt i natt.

Som man säger - je ska haane bra!

En dags betraktelser...

"Min stjärt dallrar när jag springer."
Ja. Vänj dig.

"Pappa får ingen puss. Han luktar bajs."
Nähä. Skit i det då.

"Pappa spydde på min tallrik. Det får han inte göra nåt mer."
Jag tror han kan undvika det.

"Ja, jag kan duscha med dig om du lovar att inte bajsa i duschen."
Eventuellt kan jag hålla mig.

Moa-Lie, i kissochbajs-åldern.

Det här med att leva i tvåsamhet...

...och det här med disken efter maten. I vissa förhållanden har jag förstått att den som lagar maten slipper disken. Jag tror inte på det upplägget för oss två.
"Jag lagade maten, så du får diska".
"Ja, men jag bar veden och bytte senaste bajsblöjan".
Och så vidare.

Men disken, då. Om Ante diskar är jag alltid där bredvid. Och torkar och fejar och plockar, ända tills han blir irriterad över att jag är i vägen, och ber mig gå. Jag svarar då alltid att jag får så dåligt samvete över att jag inte hjälper till. Sen när han "diskat klart" är ändå all disk ej undanplockad och diskbänken sådär halverst torkad. Inte otorkad. Bara sådär så man vill dra trasan igen. Och så är vi där. Att jag gör om det, fast det inte skulle vara mitt ansvar.

När jag diskar, så diskar jag. Jag plockar av bord, diskar och plockar undan. Ante får inte dåligt samvete. Och det är ju okej. Den känslan infinner sig bara inte hos honom. Acceptabelt, det går inte att tvinga fram en känsla. Sedan är det en sida av mig som vill att han ska glatt och entusiastiskt erbjuda sig att diska. Men varför skulle han? Det finns väl ingen människa som frivilligt erbjuder sig att diska? Det skulle vara jag då. För det är trevligt när en ser att en har gjort det fint i köket. Men ingen normal människa hade gjort det. Särskilt inte han som vet att jag tycker att han gör halvdant jobb. Och liksom maniskt måste ha sista torket.

Men ändå är jag lite putt när jag står där och diskar.

Vad vill jag ha sagt med det här då?
Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte.

Idag har jag nått en milstolpe till...

...för första gången har jag blivit ringd mitt på dagen av dagis pga. sjukdom och tvungen att lämna arbetsplats i sticket och hämta barn. Okej, en gång tidigare har det hänt. Men då hade hon brutit armen. Hon var ju inte sjuk, liksom.

Ont i magen var sjukdomen i dag. Jag tycker inte hon känns särskilt sjuk. Lite hålögd kanske. Men jag tror hon glömt att hon hade ont i magen. Vi får väl se om det utvecklas till den fruktade magsjukan. Så hon pysslar tills vidare.

Och jag fick ofrivilligt tidig helg.

Nu håller jag/vi att skola in den lilla...

...i barnomsorgen. Den här veckan har jag lämnat båda barn där borta, om än kortare stunder. Men i dag och i morgon ska dom vara där borta tills över mellis. Dvs. Typ 14.30-tiden.

Ska jag berätta hur oerhört konstigt det är att vara hemma utan barn en hel dag? Jättekonstigt. Alltså, halv tre. Det är ju jättelänge. Så jag har handlat, beklagat mig över kylan, städat, tvättat, planerat mat för kommande vecka, ätit filtallrikslunch, druckit te, badat, packat in håret och filat fötterna. Okej, dammsuga och skura gjorde jag igår. Men det andra i dag. Och klockan är typ 13.00.

Nu då? Vad ska jag göra? Ska jag bara sitta? I en och en halv timme? Jag ska försöka. Men det känns som slöseri av dyrbar tid som skulle kunna användas till nåt bättre.

Men då kan jag göra det i morgon.

Det roliga med att barn växer...

...är just att dom växer. Moa börjar bli användbar i många lägen. Exempelvis behövde jag få min torra gamla rygg insmord efter duschen idag. Ante var väldigt upptagen med att ligga på sofflocket. Så han kunde icket assistera. Min torra rygg var inte tillräckligt torr för att han skulle avbryta sitt vilande, tydligen. Men så kom jag på det. Moa kan göra det. Jodå, och hon smorde och smörjde. "Ska jag smörja överallt, eller räcker det med här uppe?". Allt skulle bli rätt och bra.

Sedan la hon märke till Antes gympastass han hade på sig.

Moa: Skulle du fara och träna nåt, eller?
Ante: Jo, jag ska fara och köra lite innebandy.
Moa: Jaha. Men vilket lag spelar du för då?
Ante: Det är bara Rödå-folk.
Moa: Rödånäs?
Ante: Ja, och några från Rödåsel.
Moa: Jaha! Men vilka dårå?
Ante: Ja... Henrik, Sebbe, Vilminko, Lindas Mikael...
Moa: Alla dom? Har dom inget annat att göra?

Sedan när jag skulle säga gonatt blev hon tydligen orolig för Veras säkerhet.

Moa: Ska Vera på BG imorgon?
Jag: Ja, hon är ju där nere. Och du där uppe.
Moa: Men du ska vara med hon?
Jag: Jadå.
Moa: Lova mig då att du håller koll på henne och den lilla trappen som är hos småbarnen.
Jag: Ska jag vakta henne så hon inte slår sig?
Moa: Ja. Lova mig det, mamma.
Jag: Ja, jag lovar.
Moa: Bra.

Jag tycker det var kul. Jag fattar ju att det inte verkar som värsta grejen att hon för en konversation, men hon kan ju inte prata. Som vi har kämpat för att fatta vad hon säger, och för att hon ska kunna bygga korrekta meningar. Och att hon börjar ställa frågor som innehåller ordet eller. "Ska jag hälla upp mer eller räcker det sådär?". Hon börjar kännas stor nu. Och hon som varit sämst på att rita och skriva kan nu skriva sitt namn (eller ja, Moa i alla fall) och hålla sig någorlunda innanför linjerna när hon färglägger.

Hon är så stor.
Ibland.
När hon inte avslutar alla meningar med "baaajsss!".

Älskar dansstilen på den lilla...

...och man kan ju tycka att det skulle vara lättare att dansa om hon lärde sig gå först.

Och ja, jag smygfilmade bland sladdar och torkställ och allmän oreda. Om dom märker att jag filmar vill dom bara se vad jag filmar. Och med barn bakom kameran blir det inget intressant klipp. För det här blev ju intressant. Jo, just det.